Vår på landet

Det där med att skriva en roman

En gång, för längesedan, ja faktiskt för flera månader sedan, trodde jag, i min optimistiska enfald, att det där med att skriva en roman var ungefär som att skriva en novell.
Fast längre.

Nu undrar jag hur dum man egentligen får bli.
Eller hur dum jag får bli.
För det fungerar inte så. Inte för mig.
Skriva noveller är "enkelt". Kanske beror det på att de är lite kortare till formatet, att begränsningen i ord gör att man (läs: jag) koncentrerar sig mer på vad som egentligen behöver vara med för att berättelsen ska bli begriplig. Och inte bara begriplig, utan också vacker.
För det där tycker jag är viktigt: att en text är vacker. Och en text kan vara vacker på många sätt.

Med en roman blir det annorlunda.
I en roman har man hur mycket utrymme som helst att fläka ut sig på. Man kan skriva flera sidor om saker som inte alls har med historien att göra. Långa utvikningar med värdelöst vetande.
Och när man (jag) läser vad man har skrivit, så kommer man underfund med att det inte alls var så man hade tänkt sig det. Det var inte alls så man hade sett det framför sig när man tänkte ut plotten, värkte fram intrigen, skapade karaktärerna, personerna i dramat.
Och så skriver man om.
Gång på gång.
Benar ut och reducerar. Och inser att det är lite som matlagning, det där med att skriva en roman. Att övning ger färdighet, och att ju fler gånger man har skrivit samma kapitel, ju mer välsmakande blir det.
Och att man (jag) måste låta tiden gå, att man måste låta berättelsen koka ihop och få exakt den smak som man eftersträvar, så att man, när man läser igenom vad man skriver, faktiskt tycker att det ... duger.

Sensmoral: Man lär så länge man lever. (Fast jag är ju inte man, så jag vet inte om det där är applicerbart på mig.)

Lite nostalgi

Igår cyklade jag på en sådan här. Det var ett tag sedan sist och jag hade glömt hur tungt det kan vara att få en fallande postcykel över sig.

Richard, han kan han

Jupp, det kan han.

Titta bara på den här illustrationen som han gjorde till en av mina noveller (ni vet den där som handlar om frihet. Va! Har ni inte läst den? Gör det då, för allt i världen. Här.)

Visst är det en underbar bild!

© Richard Mehtälä

Vår!

Ja, nu regnar det visserligen, men för två veckor sedan var det ett fantastiskt väder.
Alldeles, alldeles underbart, faktiskt.

 

Refuserad - igen

Japp.
Nu damp det ner i brevlådan. Mitt manus som jag skickade till förlag i augusti, och det kom tillsammans med ett refuseringsbrev. (Ett riktigt den här gången, det första kom via mail. Jag ska rama in det och sätta upp det på väggen. Alltså det som kom med posten.)

Visst, jag jublade inte av glädje när jag fick det, men det känns ändå skönt att ha fått svar.
Och dessutom tycker jag själv att manuset är undermåligt och i behov av åtminstone en redigeringsomgång till.
Jag har också insett att det där med att skriva en roman, det är inget som man gör i en handvändning.
Man lär så länge man lever.

Dimvandring

Furuskog är vackert.

Också på vintern när snöslasket skvätter om fötterna och dimman ligger tät över nejden. 

Det är lite sagostämning, som om man har förflyttats till en annan värld där ett troll närsomhelst kan sticka fram sin stora näsa och sedan åter förvandla sig till en sten.