Nu har jag äntligen fått igång skrivarflödet så att jag har fått ihop mer än en sida på mitt mästerverk.
Och, jaa, jag känner mig faktiskt nöjd med det jag har skrivit.
Och det, mina vänner, händer inte ofta.
Jag har bara en förklaring på detta: min förkylning.
Nu har jag varit förkyld i nästan en vecka. Näsan är täppt, hals och öron värker, och här, här i all denna kroppsliga vånda, finns svaret. Alla tillgängliga utgångar är tilltäppta, som tunnelgångar som har rasat ihop.
Och vad, undrar ni nu, har detta med mitt skrivande att göra?
Jo, om alla utgångar från hjärnan är tilltäppta, så kan ingenting slippa ut. Allt stannar kvar i de där vindlande vecken, och jag hinner ta fast mina idéer och pränta ner dem på papper, utan att de försvinner och lämnar mig i ovisshet om hur jag ska fortsätta min historia som jag påbörjat med sådan optimism. Dessutom kan ingenting nytt leta sig in och förvilla mig med otillfredsställande sidospår som på intet vis för handlingen framåt, utan tvärtom tvingar mig att börja om på nytt.
Så nu vårdar jag min förkylning ömt, och gör allt för att den inte ska lämna mig alltför snart.
Ut i snön utan strumpor och skor, så ska ni se att jag ligger döende imorgon, vilket kanske resulterar i att jag äntligen lyckas skriva färdigt mitt mästerverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar