Frisk?

”Du har hypnapompa och hypnagoga hallucinationer och sömnparalys samt konfusionsuppvaknanden.”

Dr Sömnöverläkare log och visade sina vita tänder. Han lutade sig fram över skrivbordet.

”Du är frisk men dysfunktionell”, fortsatte han med sin tyska brytning. ”Ungefär 1 promille av befolkningen har det. Jag har sett det speciellt hos 90-åringar.”

Han plirade mot mig som om han gett mig en komplimang. Just då kändes det inte som en sådan. Inte senare heller.

”Vi kan kolla om du har sömnapné också, även om det inte är troligt. Men några kilon för mycket kanske du har …” Han granskade mig kritiskt uppifrån och ner. ”Men nej, ändå inte … ”

Inget plirande den här gången. Han såg snarare missnöjd ut. Tydligen hade jag gjort honom uppbragt med min brist på övervikt.

”Lite för tjock är jag nog ändå … ”, försökte jag, men han skakade bestämt på huvudet, kastade en blick på datorskärmen.

Jag tittade ner på mina händer, kände mig plötsligt mycket dysfunktionell.

”Vet du”, sade han och kastade sig åter framåt över skrivbordet, ”det finns mellan tiotusen och femtontusen göteborgare där ute på nätterna som är sömngångare. Några slåss, några kör bil eller begår värre brott.”

Hans ansikte var så nära mitt att hans näsa nästan snuddade vid min. Ingen arisk näsa, precis. Stor som en potatis, och ganska röd. Jag funderade på om dr Sömnöverläkare möjligen hade en liten fickplunta gömd i någon av skrivbordslådorna. Kanske tog han sig en liten hutt då och då för att hålla humöret uppe.

”Värre brott än att köra bil … ?” sade jag lite försynt.

Han såg på mig som om jag var galen. Vilket jag naturligtvis inte var. Bara dysfunktionell. Med hypnapompa och hypnagoga hallucinationer och sömnparalys samt konfusionsuppvaknande. Frisk, men dysfunktionell.

”Några begår värre brott”, förtydligade dr Sömnöverläkare och knattrade ihärdigt på tangentbordet med sina korviga små fingrar. ”Betydligt värre brott”, tillade han och såg på mig över glasögonkanten.

Jag krympte ihop i stolen. Troligen såg han mig som en av de presumtiva brottslingar som vandrade runt på Göteborgs gator nattetid. Sovande.

När jag reste mig för att gå, grep han tag i min hand och skakade den ihärdigt. Hans ansikte var ett enda stort leende.

”Ni är frisk”, sade han och jag log stelt tillbaka.

Frisk som en nittioåring, tänkte jag när jag gick ut genom dörren. Frisk, men dysfunktionell.

Jag vände mig om. Dr Sömnöverläkare stod kvar i dörröppningen till sitt mottagningsrum. Blicken i de stålgrå ögonen fick mig att rysa. Trots att han sekunden efteråt log vänligt, visste jag att något var fel. Fruktansvärt fel.