En hypokondrikers bekännelse

Jag erkänner.
I omkring en månads tid trodde jag att jag hade hudcancer.
Det är sant. Det kliade och sved på överdelen av ryggen och jag var säker på att det var mina födelsemärken som var bovarna i dramat.
Jag såg framför mig hur jag långsamt tynade bort och dog, hårlös, cellgiftsbehandlad. Mina barn och min man stod gråtande vid min dödsbädd. Det var väldigt sorgligt. Väldigt, väldigt sorgligt.
Till slut tog jag mod till mig och ringde till vårdcentralen (vilket jag tvekat att göra eftersom jag var helt säker på vilken diagnos jag skulle få och egentligen inte ville veta att jag hade cancer) och fick en tid hos distriktssköterskan.
"Nu", tänkte jag, där jag satt i väntrummet medan klockan tickade förbi den angivna tiden, "nu får jag snart min dödsdom."

"Torr hud och sned rygg."
Men hallå! Det kan man ju inte ha med i sina memoarer.
Klådan och svedan härrörde inte alls från mina födelsemärken. Den trista sanningen är den att jag är alldeles för renlig. Jag duschar alldeles för ofta, även om sköterskan nog tyckte att jag kunde ha fog att göra det eftersom jag jobbar som brevbärare. (Jag kom dit i postuniform, och luktade kanske inte så fräscht efter att ha sprungit i trappor som en dåre för att hinna i tid till sjukhuset.) Sköterskan upptäckte dessutom att min rygg är sned, vilket jag redan anat eftersom ena axeln sitter längre ner än den andra (det är lite Quasimodo över mig, jag vet).

Nu måste jag alltså skrinlägga mina planer på att skriva mina memoarer. Torr hud och sned rygg är visserligen plågsamt, men man dör inte av det.

Men, jag är trots allt lättad över att det inte var cancer.
Få se vilken sjukdom jag ska tro mig ha nästa gång ...