Morfar berättar om hur två Jehovas vittnen knackar på dörren till ett hus ute på den finska landsbygden någon gång i mitten av femtiotalet (tror jag. Förlåt, pappa, jag kommer inte ihåg när det var). Ingen öppnar, men de kan höra ljudet av skratt inifrån. Eftersom det är landsbygd och eftersom dörren står öppen bestämmer de sig för att kliva in.
Vid ett bord, berättar morfar, sitter en grupp med människor och spelar kort. Det visar sig att de är döva och därför, av förklarliga skäl, inte har hört knackningarna.
Eden, som har lyssnat till berättelsen, drar sin ömma moder i armen med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
"Men", säger hon, "hur kunde de spela kort när de var döda?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar