Skrivarblogg?

Att ha en skrivarblogg är minsann inte lätt. Jag menar, hur roligt är det egentligen att skriva om ... sitt skrivande. Inte särskilt roligt alls. Speciellt inte när man suttit i flera månader och kämpat med sin roman och till slut börjat misströsta om att den någonsin ska bli färdig.
Det är därför jag skriver små historier om min dotter och allt lustigt som hon har sagt och gjort. (Det är en sådan där generande mammagrej som jag trodde att jag aldrig skulle lägga mig till med, men som jag nu har anammat fullt ut.)

Men för att nu skriva lite om mitt skrivande: jag tror att jag ser slutpunkten, ljuset i tunneln etc etc etc.
Min roman börjar närma sig sitt slut. Historien, som jag trodde skulle fortsätta i all oändlighet, har hittat hem. Och det är inte tack vare mig. Det är tack vare en av karaktärerna i min bok som upplösningen är i sikte. Han tog saken i egna händer och ... Nej, jag tänker inte avslöja vad han gjorde, men det var den där lilla (nå, lilla och lilla) handlingen som gör att jag vet hur jag ska avsluta det hela.

Uppnäst och fräknig är han, och en riktig tölp, men just nu är jag honom stort tack skyldig. Tack, Emereth, för att du visade mig vägen!

Nu kommer de snälla männen i vita rockar för att hämta mig, och det är ganska svårt att skriva med händerna fastlåsta bakom ryggen, så jag får väl avsluta det här inlägget också.