Undrar om det finns något mer frustrerande än att, efter att ha skrivit åtta kapitel på sitt senaste mästervärk, inse att historien har gått åt helt fel håll.
Man har nått vägs ände.
Intrigerandet har nått sin slutpunkt, men berättelsen har inte förstått det utan vill fortsätta fast den har tagit sig in i en återvändsgränd.
Det är då man måste ta tjuren vid hornen och styra honom åt ett annat håll. Åt rätt håll.
Och frustrationen övergår i glädje när man inser, efter några dagars tänkande och funderande, vilket håll som är rätt håll.
Intrigen blir mer fulländad, mer genuin, och istället för att snubbla runt i snårskog följer man ett tågspår, låter tanken flöda fram längs rälsen och händerna över tangentbordet.
Det är en enorm skillnad mellan att kämpa fram en historia som inte alls håller ihop, och en helt annan att följa ett redan utlagt spår som man bara behöver sätta på pränt där orden följer varandra i en aldrig sinande ström av tankar.
Och tjuren har förvandlats från ett rasande vilddjur till ett gosigt tamdjur som man kan klia mellan hornen och föra vart man vill.