Halva arbetsveckan har gått, eller: Det är fortfarande lika kul att fotografera med den däringa telefonen

Lång rubrik.
Jag behöver väl inte säga så mycket mer utan tiger still.

Frågan om var man ska sitta och skriva

Jag satt här och tänkte.
Ja, jag vet. Det är ovanligt att jag tänker, men ibland händer det.

Idag är en sådan dag när hjärnsynapserna liksom griper tag i varandra och sitter där hand i hand medan de sjunger: "We shall overcome".
Och jag funderar, med ljudet av deras sång i bakgrunden, på vilket ställe som är det bästa att sitta och skriva på.

Kanske på en sandstrand med ljumma havsvindar smekande runt ansiktet och palmer som vajar likt solfjädrar?
Eller kanske i en liten fjällstuga, omgiven av urberg och brölande renar och jojkande samer?

Och så ser jag mig omkring i min lilla ... skrivarskrubb, och inser, medan hjärnsynapserna stämmer in i refrängen, att den bästa platsen att sitta och skriva på måste vara en soptipp.

Med lukten av avfall i näsan, fiskmåsar som skriker och skickar ner barlast, och en utsikt som får en att gråta av ren desperation, borde det gå fort att skriva en roman; man vill ju inte sitta där längre än nödvändigt.

Och det borde vara lätt att drömma sig bort ... till den där lilla stugan i fjällen där samerna jojkar i kör med hjärnsynapserna medan palmerna vajar i havsbrisen.

Fler trappor och lite djupsinnigt tänkande

Det är något fascinerande med trappor.
Speciellt sådana där trappor som svänger så att man inte vet riktigt vart de tar vägen förrän man kommit ner.
Eller upp.

Trappan kan vara en evig form.
Något som förenar och leder uppåt.
Eller neråt.

Blåbackar och trappor

Japp. Min skrivarblogg har blivit en postblogg.
Dock bara tillfälligt.
Så hav förtröstan. Snart kommer jag säkert att komma på något att skriva om mitt skrivande.
Under tiden kan ni njuta av dess underbara foton som jag tog (stal jag dem? Ja, det kanske jag gjorde.) under en lååång postrunda som ibland kändes som en berättelse av Michael Ende.

Roligt, va?

Mer än så får inte plats.

Ordning och reda

Så blidde det kväll ...

Alla backar tomma ...

En dag på Posten, eller: Men oj! vad roligt det är att ha en mobil med kamera

Japp. Nu har jag uppdaterat mig och tänkte att det då också passar bra att uppdatera bloggen lite.
Jag har nämligen skaffat mig en ny mobil. Eller, skaffat och skaffat, jag fick den av min syster (tack, Ida).

Eftersom det är den första mobilen med kamera jag har haft (det är det egentligen inte alls, men det låter bättre att säga så, som om jag har gått direkt från stenåldern rakt in i 2010-talet) så kände jag ett stort behov av att fotografera. Så jag dokumenterade min dag (onsdag tror jag att det var. Nej, onsdag och torsdag var det).

Frukost?

Delar av familjen "Oj, vaknade vi så här sent idag igen" sitter vid köksbordet för att inta sin frukost. Från gatan hörs ljudet av sopbilen när den tömmer soptunnorna.

Unge herr "Vad är det": Vad är det?

Den ömma modern: Det är sopbilen.

Fröken Varför (plockar russin ur müslin): Så här dags på kvällen?!

Men!

Nu är jag lite irriterad.
 
För ett tag sedan skickade jag in mitt manus till förlag och har sedan dess gått och väntat på att refuseringen ska dimpa ner som ett brev på posten.

Gör den det?

Nej!
Istället kommer den i mail-form och hur roligt är det.
Om inte min bok blir utgiven vill jag åtminstone ha en hög med refuseringsbrev som jag kan tapetsera väggarna med och sedan sitta i det nytapetserade rummet och skriva böcker som ingen vill ha!!

Men jag är inte bitter. Jag andas lugnt och tänker att nästa bok kan de inte säga nej till
(och att jag ska skicka mitt manus till ett förlag som ger ut böcker i den genre jag skriver i. Man lär sig av sina misstag.)

(Jag skulle ju kunna skriva ut refuseringsmailen men det kostar mer än det smakar. Jag är trots allt smålänning av födsel och ohejdad vana.)

Liten rapport från bokmässan

Igår var det bokmässedags. Förkyld satte jag barnen och deras mormor (min mor) i bilen och så åkte vi hela den långa vägen till Göteborg. Där lyckades vi till sist hitta Mireille (ni vet hon från "I min garderob") som hade suttit i en fåtölj utanför och väntat medan vi tagit oss in och köpt biljetter eftersom fåtöljer, i vår föreställningsvärld, bara finns inomhus.
Nå, till slut kunde vi alla tillsammans ta oss in i trängseln, letade oss fram till Vildsints monter (som hade ett helt annat nummer än det som min mamma hade skrivit ner på ett papper). Där pratade vi med Jens Stenman som gjorde (och gör) ett storartat jobb med att sälja Vildsint i en monter som låg lite undanskymd. Stor eloge till Jens!

Sedan var det dags att äta. I Livingroom. Det är inte bekvämt att sitta i soffor och fåtöljer och äta. Speciellt inte om man har barn med sig.

Efter maten (som var god) var det mässdags igen. Och spana efter kändisar. Det var det roligaste av allt. Att teaterviska i mors öra: "Titta! Där är Björn Hellberg." Eller: "Såg du? Där gick Tomas Bodström."

Piratförlagets monter syntes lång väg, liksom deras orangea kassar som ALLA gick omkring med. Bonnierförlagen tog upp halva mässhallen och Jan Guillou ser mindre ut i verkligheten än på TV.

Och nu har jag bestämt mig för att jag trots allt inte vill bli känd författare. Jag vill inte bli halvkänd författare heller. Och minst av allt vill jag bli okänd författare som sitter i det lilla förlagets monter och blir intervjuad med en person i publiken. (Inget ont om små författare och små förlag. Jag är själv liten.)

Fröken Varför förklarar tidens gång

"Först kommer sommaren. Efter sommaren kommer tisdag och sen kommer onsdag. Och efter onsdag kommer november och efter november kommer lördag. Och efter lördag kommer april, och då, då snöar det!"

I sagans underbara värld

Eden, 4½, och Yemi, 3, tittar på Askungen. Den goda fén förvandlar Askungens trasor till en vacker klänning.
Yemi: Hon ska gå på möte.
Den ömma (ännu pyjamasklädda) modern (småleende): Jaså, ska hon gå på möte?
Eden (förkyld): Nej, hon ska gå på balen.
Den ömma modern: Jaha, hon ska gå på balen.
Eden (ilsket): Nej. Hon ska gå på VALEN.

Nervös

Nu är jag nervös. Jättenervös!

Jag har bestämt mig för att skicka in min bok till förlag.
Ja, det är ju inte en bok egentligen. Mer en hög med papper. En ganska tjock hög med papper, fyllda med ord. Mina ord. Min historia (inte mina memoarer, utan en historia som jag har hittat på. Bara så att ingen missuppfattar).
Jag tyckte att den var bra när jag skrev den. Jag tyckte att den var bra när jag läste igenom den första gången och rättade till fel. Jag tyckte att den var bra andra gången jag läste igenom den och rättade felen som jag inte hittat första gången. Tredje gången var jag lite trött på den. Då visste jag redan alltför väl hur den slutade, och de första kapitlen som känts som nya när jag läste igenom dem första gången, kom jag nu ihåg nästan varje ord av. Fjärde gången orkade jag knappt ta mig igenom den. Jag skrev om slutet, läste det fyra gånger, och tänkte sedan att: Nu. Nu är det dags att ta tag i saken och skicka in den tjocka bunten med papper till ett förlag.

Det är därför jag är så nervös. Idag ska jag skicka iväg manuset, boken, pappershögen. Jag ska stoppa ner barnen i cykelvagnen, trampa ner till ICA Kvantum och köpa ett sånt därnt grönt posten kuvär. I det kuvertet ska jag stoppa ner mitt manus, skriva adressen till förlaget och sedan överantvarda mina ord, mina tankar, min historia i Postens varsamma händer. (Jag litar till 100% på Posten!)
Och det är nu när jag äntligen har bestämt mig för att skicka in manuset som tvivlen har börjat övermanna mig. Jag känner att historien, min bok, egentligen bara är ... skräp. Ingen kommer att vara intresserad av att läsa den. Förlaget (ja, inte hela förlaget, utan den person som förlaget har utsett att läsa just mitt manus) kommer att kasta ett öga på första sidan och skrattande lägga det ifrån sig, eller kanske ta det med sig till fikarummet, (om de nu har något sådant. Jo, det har de.) sätta lite bruna kafferingar på det vita papperet och sedan stämpla refuserad med stora röda bokstäver. (Jag vet inte om det är så förlagen gör, men det känns som om det skulle kunna gå till så.)
Jag kommer inte att kunna sova på flera månader. Jag kommer ligga vaken och fundera över konstiga ordval, partier som borde strykas, tramsigheter som bara jag förstår, huvudpersoner som bara en mor kan älska.

Och när sedan refuseringen kommer som ett brev på Posten ...
Ja, då kan jag nog andas igen och ta nya tag. Tänka att jag ska bli bättre, att jag en dag ska lyckas. En vacker dag. Någon gång.

Men just nu är jag bara nervös. Jättenervös!

Jag har vunnit!

Det är roligt att vinna saker. Nu har jag vunnit en bok: "Revolt" av Lisa Rodebrand. Hon lottade ut sin nyutgivna bok och jag lyckades alltså vinna. Vilket jag är hemskt glad för. Inte bara därför att jag inte behöver betala för boken (jag är smålänning), utan också för att jag verkligen ser fram emot att få läsa den.

 "André och hans vän Christian lever i en framtid där klykonerna har makten. Tillsammans har pojkarna gjort uppror mot förtryckarna, men deras kamp för frihet är långt ifrån över. Nu är de på vandring mot en stad vid kusten, där mannen som dödade Andrés far befinner sig.
Under vandringen störtar ett rymdskepp i skogen och ut ur vraket kommer Caroline. Hon är från Kolonin, en rymdstation där ingen känner till att klykonerna förslavat jordborna. Hennes mål är att avslöja sanningen och hämta hjälp, men först måste hon skaffa bevis.
Den kraschade rymdfarkosten lockar klykonerna till platsen. Ungdomarna tvingas att fly för sina liv, men de får hjälp från oväntat håll …"

Visst låter den spännande!
Hela boken finns faktiskt att läsa helt gratis på Kapitel 1.

Eller så kan ni beställa boken här:

http://www.bokliv.se/bok/9789186377670

http://www.bokus.com/bok/9789186377670/revolt/

http://www.bokia.se/revolt-7714494

http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?id=408853

Nu väntar jag bara på att "Revolt" ska dimpa ner i min brevlåda så att jag får krypa upp i soffan och läsa den från pärm till pärm.

NOVELLTÄVLING: En ryslig sommar

Novelltävling på Kapitel 1:

"UPPGIFT:
Att skriva en berättelse som sänder kalla kårar längs ryggraden, helst ger lite ståpäls och har anknytning till sommaren.

REGLER:
Längd på novellen mellan 2 000 och 12 000 tecken. (Alltså precis som förra tävlingen)

SKRIVTID:
Från nu till söndag 7/8 klockan 20.00.

RÖSTTID:
Från 7/8 klockan 20.00 till söndag 14/8 klockan 20.00.

* Maila ditt bidrag till mig på
victoriaalvenstam@hotmail.se
så skapar jag en tävlingsbok under min profil och klistrar in bidragen allt eftersom de kommer in och jag hinner med.

* Blir det över 20 bidrag gäller max ett bidrag per person. Blir det färre, fyller jag på med andratexter i den ordning de kommer in, tills vi når 20 tävlingsbidrag.
* Jag lägger in dem i boken anonymt.
* Även jag kan komma att delta med en novell.

Vinnaren får äran att välja tema till nästa novelltävling. Och gärna sköta den, men det är inget tvång. Det brukar finnas hjälpsamma människor på K1 :)"

Bidragen finns att läsa här.

Skrivarblogg?

Att ha en skrivarblogg är minsann inte lätt. Jag menar, hur roligt är det egentligen att skriva om ... sitt skrivande. Inte särskilt roligt alls. Speciellt inte när man suttit i flera månader och kämpat med sin roman och till slut börjat misströsta om att den någonsin ska bli färdig.
Det är därför jag skriver små historier om min dotter och allt lustigt som hon har sagt och gjort. (Det är en sådan där generande mammagrej som jag trodde att jag aldrig skulle lägga mig till med, men som jag nu har anammat fullt ut.)

Men för att nu skriva lite om mitt skrivande: jag tror att jag ser slutpunkten, ljuset i tunneln etc etc etc.
Min roman börjar närma sig sitt slut. Historien, som jag trodde skulle fortsätta i all oändlighet, har hittat hem. Och det är inte tack vare mig. Det är tack vare en av karaktärerna i min bok som upplösningen är i sikte. Han tog saken i egna händer och ... Nej, jag tänker inte avslöja vad han gjorde, men det var den där lilla (nå, lilla och lilla) handlingen som gör att jag vet hur jag ska avsluta det hela.

Uppnäst och fräknig är han, och en riktig tölp, men just nu är jag honom stort tack skyldig. Tack, Emereth, för att du visade mig vägen!

Nu kommer de snälla männen i vita rockar för att hämta mig, och det är ganska svårt att skriva med händerna fastlåsta bakom ryggen, så jag får väl avsluta det här inlägget också.

Gårdagens Eden

Morfar berättar om hur två Jehovas vittnen knackar på dörren till ett hus ute på den finska landsbygden någon gång i mitten av femtiotalet (tror jag. Förlåt, pappa, jag kommer inte ihåg när det var). Ingen öppnar, men de kan höra ljudet av skratt inifrån. Eftersom det är landsbygd och eftersom dörren står öppen bestämmer de sig för att kliva in.
Vid ett bord, berättar morfar, sitter en grupp med människor och spelar kort. Det visar sig att de är döva och därför, av förklarliga skäl, inte har hört knackningarna.
Eden, som har lyssnat till berättelsen, drar sin ömma moder i armen med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
"Men", säger hon, "hur kunde de spela kort när de var döda?"

Dagens Eden

Fyraåriga Eden kommer in i köket där hennes ömma moder står och diskar. Ilsket sliter flickan gummibandet ur håret och säger att hon vill ha en ny svans uppsatt.

Modern känner hur de kvinnliga hormonerna rör sig i helt nya banor och säger med en något irriterad röst samtidigt som hon rengör ett glas: "Inte nu. Du får vänta lite. Jag står och diskar, det ser du ju? Gör du inte det?"

Dottern ger modern en blick som, om blickar kunnat döda, skulle fått henne att falla livlös till golvet.
"Jo, det gör jag", fräser hon. "Jag har väl ögon."

Besläktade själar

Jag har insett att jag och Newman har mycket gemensamt.
Den här känslan har jag haft hela veckan:

Livet är underbart

Fröken Jag-vill-själv-bestämma-vad-jag-ska-ha-för-kläder får ett raserianfall medan unge herr Nej!-Jag-har-inte-bajsat-det-är-storasyster-som-har-släppt-sig står bredvid och tittar på och sedan får ett hysteriskt utbrott när hans ömma moder bestämmer att blöjan trots allt ska bytas.

Är det konstigt att man drömmer sig bort ibland?

Glädje

Igår kände jag mig lite nere.
Men så gick jag in på Mireilles blogg och hittade ett stavfel, och vips! så var jag glad igen.

Tack Mireille!

Jag tycker förresten att du som läser det här (om nu någon gör det?) ska titta in på hennes blogg.
Återanvändning är vackert!

Novelltävling

Umeå novellpris.

Man kan faktiskt vinna pengar ...

Tävlingsregler

• Tävlingen vänder sig till alla som skriver på svenska.
• Novellen får inte vara tidigare publicerad.
• Den ska inte vara längre än 30.000 tecken inklusive blanksteg.
• Innehållet är valfritt.
• Novellen lämnas in anonymt. Namn får INTE stå på novellen. Namn och adress ska bifogas novellen i ett slutet kuvert. (Novellen och kuvertet med kontaktuppgifter kommer vi att märka med löpnummer så att de kan kopplas samman senare. Författarna är anonyma för juryn fram till dess att vinnaren utsetts – först då öppnas kuvertet.)
• Novellerna skickas in i pappersform. Digitala bidrag tas inte emot.
• Tävlingsbidragen ska vara oss tillhanda senast den 30 september 2011.
• Observera: endast ETT bidrag per författare.

Tävlingsbidrag skickas till:
Umeå novellpris
c/o Åsa Zetterström
Umeå stadsbibliotek
901 78  Umeå
 

Brittisk humor ...

... när den är som bäst.

En hypokondrikers bekännelse

Jag erkänner.
I omkring en månads tid trodde jag att jag hade hudcancer.
Det är sant. Det kliade och sved på överdelen av ryggen och jag var säker på att det var mina födelsemärken som var bovarna i dramat.
Jag såg framför mig hur jag långsamt tynade bort och dog, hårlös, cellgiftsbehandlad. Mina barn och min man stod gråtande vid min dödsbädd. Det var väldigt sorgligt. Väldigt, väldigt sorgligt.
Till slut tog jag mod till mig och ringde till vårdcentralen (vilket jag tvekat att göra eftersom jag var helt säker på vilken diagnos jag skulle få och egentligen inte ville veta att jag hade cancer) och fick en tid hos distriktssköterskan.
"Nu", tänkte jag, där jag satt i väntrummet medan klockan tickade förbi den angivna tiden, "nu får jag snart min dödsdom."

"Torr hud och sned rygg."
Men hallå! Det kan man ju inte ha med i sina memoarer.
Klådan och svedan härrörde inte alls från mina födelsemärken. Den trista sanningen är den att jag är alldeles för renlig. Jag duschar alldeles för ofta, även om sköterskan nog tyckte att jag kunde ha fog att göra det eftersom jag jobbar som brevbärare. (Jag kom dit i postuniform, och luktade kanske inte så fräscht efter att ha sprungit i trappor som en dåre för att hinna i tid till sjukhuset.) Sköterskan upptäckte dessutom att min rygg är sned, vilket jag redan anat eftersom ena axeln sitter längre ner än den andra (det är lite Quasimodo över mig, jag vet).

Nu måste jag alltså skrinlägga mina planer på att skriva mina memoarer. Torr hud och sned rygg är visserligen plågsamt, men man dör inte av det.

Men, jag är trots allt lättad över att det inte var cancer.
Få se vilken sjukdom jag ska tro mig ha nästa gång ...

Ivar Hamarsman - igen

Jupp. Nu var det ju så att jag vann Ivar Hamarsman, skriven av Ronnie G Lundin, i en tävling på Kapitel 1.
Fast egentligen vann jag inte Ivar, utan boken som handlar om hans liv, sådant det kunde ha varit.

Nu har jag läst ut den. Och kan varmt rekommendera den. (Om du ska läsa boken, läs då inte nedanstående text, om du inte vill, naturligtvis, eftersom den kan innehålla en del avslöjanden om bokens slut.)
En trovärdig berättelse om livet på Fårö under 1300-talet. Med trovärdig menar jag att allt är skildrat på ett mycket levande sätt, det känns att det ligger mycket forskning bakom, mycket research.
Jag fick faktiskt lite Kristin Lavransdotter-vibbar av historien om Ivar, den rikaste mannen på Fårö. Samma dystra aningar om att allt inte kommer att sluta lyckligt hur mycket man än vill det. Dystert på ett positivt sätt. Det kändes riktigt, som om det verkligen var så det gick till, så det hände.

Jag är inte bra på att skriva recensioner eller argumentera för varför jag tycker om en viss bok. En del böcker tycker jag om. Andra tycker jag inte om. Så är det bara.
Ivar Hamarsman hör definitivt till den första kategorin - böcker som jag tycker om. Och jag kan mycket väl tänka mig att läsa den en gång till, för det är vad favoritböcker är till för - att läsas om och om igen.

Vill du läsa mer om Ivar Hamarsman så kan du göra det här. Han har nämligen en egen hemsida, där Ronnie sköter bloggen eftersom bysar inte är så bra på det där med datorer (tror jag).

Vildsint

Vildsint har fått en egen hemsida.

Om du inte vet vad Vildsint är så tycker jag att du ska kika in här.

Sidan är visserligen under uppbyggnad, men en hel del matnyttig information finns där iallafall.

Vår!

Äntligen vår! På riktigt.
Nästan sommar faktiskt. Varmt och soligt.
Underbart.

Fast nu tycker jag att tiden kan stanna upp lite. Sekunderna kan sega sig fram, bli timslånga.
Därför att våren går så fort, snart är det sommar och sedan är vintern här. Igen.

Och det vill vi väl ändå inte?

Kanske skulle man kunna ha en liten omröstning. Sådär helt inofficiellt.
Vi gör så att alla som tycker att vi ska ha vinter i år räcker upp en hand.

Nej, det var väl det jag trodde. Ingen vill egentligen ha vinter, hur vitt och fint det än är med snö.

Jag tycker alltså att vi klubbar igenom ett vinterfritt år.

Häpp. Så enkelt var det.

Nu tänker jag lyssna på Allan Edwall.

Vårpromenad med fröken Varför och unge herr "Va-e-de-för-nånting?"

Unge herr V (pekar på en farbror som närmar sig på cykelbanan från andra hållet): Va e de för nånting?
Modern (halvt viskande): Det är en gubbe.

Unge herr V: Bubbe.
Modern (ler)

Fröken Varför (med hög röst precis när farbrorn passerar): Varför går han så försiktigt?
Modern (skamset rodnande): Han är gammal och kan inte gå så fort.

Unge herr V (stannar och stirrar på farbrorn. Vinkar glatt, ler med en mun som är smutsig av sand): Hej!
Farbrorn (vinkar glatt tillbaka, går vidare).

Unge herr V (pekar på en dam med en hund som snabbt tar sig förbi längs cykelbanans ytterkant): Va e de för nånting?
Modern: En vovve.

Unge herr V: Vovve. Å ficka.
Modern: Ja, flicka.

Damen (ler vänligt, drar med sig hunden).

Fröken Varför: Varför går hon så fort?
Modern: Därför att hon har bråttom.

Fröken Varför: Varför har hon bråttom?
Modern: Hon har säkert mycket att göra.

Fröken Varför: Varför har hon mycket att göra?
Modern: Därför ... att hon har det.

Fröken Varför (envist): Men varför?
Modern (medger att hon inte vet).

Fröken Varför (ser missbelåten ut).
Unge herr V (böjer sig fram och petar på något på marken): Va e de för nånting?

Modern (skyndar förskräckt fram): Nej! Rör inte! Det är hundbajs.
Fröken Varför: Varför är det hundbajs?

Att skriva en roman

Det är lite lustigt det där med skrivande och inspiration.
För några månader sedan trodde jag mig inte kapabel om att skriva en historia längre än tre A4.
Nu har jag skrivit 43 kapitel.
Nej, jag kan knappt fatta det själv.

Det värsta är bara att det känns som att den trots allt inte kommer att bli färdigskriven. Den kommer att bli en sådan där evighetshistoria som ingen kommer att orka läsa därför att den ... aldrig tar slut.
Nya idéer och intriger poppar upp hela tiden och styr in händelserna på helt andra vägar än jag tänkt från början.

Men ... det känns ändå skönt att ha kommit så långt, och en vacker dag ska jag nog klara av att sätta punkt på det sista kapitlet.

Ser du mig, lille riddare?

Vandrar du så oförvägen i nattens mörker, du lille riddare? Så ljusa dina anletsdrag, så leende din rosenknoppsmun.

Fruktar du inte skogens skuggor? Hör du inte ljudet av fötter som trampar, ja, alldeles intill dig?

Du, lille riddare, du stridsman. Inget hör du, och inget ser du, av det som omger dig.

Med skor av stål klampar du fram, din sporrar klirrar, din ringbrynja skramlar. Svärdet vid din sida är din trygghet, men din hand söker sig inte till dess fäste. Nej, du vandrar så obekymrad, blickande upp mot månen och stjärnorna. I natten finns inga faror. Ingenting skrämmer dig.

Nå, titta hit, lille riddare. Titta in i skuggorna på din högra sida. Jag är här, jag går bredvid dig. Steg för steg följer jag dig. Men du ser mig inte, du hör mig inte. Visslande går du, med svängande armar. Ditt ansikte är så ljust. Ditt hår så fint. Det blänker som guld i månljuset.

Så hårt dina fötter trampar jorden. Jag kan känna hur marken vibrerar under mig av kraften i dina steg. Så stark du är, lille riddare, så stark, med din ringbrynja och ditt svärd och dina gyllene sporrar.

Har du då ännu inte sett mig? Ser du inte hur månljuset blänker i mina ögon? Jag är här, vid din sida. Jag går inte som du. Mina fötter smyger, hela min kropp är tyst. Det är så jag tar mig fram i natten. Tyst.

Nej, du ser mig inte, lille riddare, för dina tankar är någon annanstans. Vem tänker du på? På den vackra jungfrun med hår lika gyllene som ditt? Jag har sett henne. Hon vågar sig inte ut i skogen om natten. Hon är inte som du, inte så oförvägen, inte så dumdristig.

Jo, jag har sett henne. Mina händer vill röra vid hennes hår, de där guldglänsande lockarna som flödar likt vatten ner över hennes rygg. Jag har sett henne. Gömd i skuggorna har jag iakttagit henne. Det vet du inget om, lille riddare. Du anar ingenting. Du går så lugnt, trampar så säkert. Ingen tvekan, ingen rädsla. Inga farhågor.

Jag kan till och med höra dina andetag. Friska andetag, ur friska lungor. Du går i rask takt, är inte trött. Din kropp är stark, lille riddare. Stark och högrest. Ståtlig.

 Tror du att hon tänker så om dig, din väna, lilla jungfru? Att du är en ståtlig man, en vacker man? Med ditt ljusa ansikte, och ditt gyllene hår. En vacker man. En sann riddare.

Och jag, som smyger här i skuggorna, vill du inte veta hur jag ser ut? Är jag som du, vacker och högrest? Lång och ståtlig?

 Min kropp skyddas inte av någon brynja. Jag har inget svärd vid min sida. Mitt hår är grovt som tagel, svart som natten. Min rygg är krökt, mina händer vidrör marken där jag går. En skugga bland skuggorna. Osynlig.

Har du lovat henne att du skall skydda henne, du lille riddare? Har du lovat din sköna jungfru att du alltid ska finnas vid hennes sida, att inga faror ska drabba henne så länge du finns hos henne?

Ja, det har du säkert. Du talade med henne idag, just när solen gick ner. Ni stod vid den gamla eken, och dina armar famnade henne. Din mun viskade ljuva ord i hennes söta, lilla öra. Dina läppar mötte hennes, kyskt. Jag såg er, förstår du. Jag satt i skuggorna, osynlig, och iakttog er. Ditt leende, hennes rodnad. Alldeles säkert lovade du att skydda henne.

Men titta hit, lille riddare. Jag är här, bredvid dig, så nära att jag kan röra dig om jag sträcker ut handen. Jag följer dig genom natten, genom skuggorna. Steg för steg, ljudlöst.

Mina händer är stora, mina naglar klor. Mina tänder är som vargens tänder. Snart, snart, sträcker jag ut min hand efter dig.

Dina steg, dina stålklädda fötter, svärdet vid din sida, guldet i din börs. Jo, jag kan höra hur de klirrar mot varandra, guldmynten. Jag har också guld, lille riddare. Gömt djupt ner i urberget. Bålda riddares guld. Oförvägna små riddare som har vandrat visslande genom natten, med leende läppar och skinande hår.

Nu, nu ska du snart få se mig. Snart stiger jag ut ur skuggorna, så att du kan se mig. Dina himmelsblå ögon ska möta mina svarta, och då ska du äntligen förstå, lille riddare, varför man inte vandrar ensam genom skogen i natten. Ja, du ska förstå.

Men, då är det naturligtvis redan försent, för vem skyddar dig inatt, lille riddare?

Mer inspiration

Joho.
Musik att inspireras av.

Underbara Rachel´s song av Vangelis.

Novelltävling: Vändpunkten

Ny novelltävling på Kapitel 1:

"Peripeti (grek. peripeteia ’plötslig förändring’, av peripetes ’som plötsligt förändrar eller vänder sig’), term införd av Aristoteles: den avgörande vändpunkten i ett antikt eller klassicistiskt drama. Enligt Aristoteles innebar peripeti att skeendet övergick ”till ett annat tillstånd”, som till sist utlöste tragedins katarsis, rening. Ett exempel är scenen i Sofokles ”Kung Oidipus” där budbäraren ger kungen uppgifter om dennes härkomst.
(Ur Nationalencyklopedin)

Uppgiften är att skriva en berättelse med en avgörande vändpunkt. Gärna en som utlöser katarsis hos läsaren (det är dock inget krav ;-)).
Valfri genre.

Känn dig inte pressad eller begränsad av utgångspunkten det grekiska dramat. Känn dig fri att tolka ”Vändpunkten” efter eget huvud."

Mer information och utförliga regler finns här.

Alla bidrag går att läsa här efterhand som de kommer in.

Lite vårmusik

Ja, nu är våren här.
Underbara vår.

Snön har smält bort från gräsmattan (nu ljuger jag, för det ligger ett istäcke kvar precis över min lavendelrabatt), skatorna samlar bomaterial, och luften luktar så där härligt frisk som den bara gör om våren.

När solen skiner är det faktiskt svårt att uppamma någon lust till att sitta inne och skriva, så nu ska jag ge mig ut med barnen och plaska i vattenpölar (vilket också är lögn eftersom sonens gummistövlar är trasiga, och jag dessutom helst ser att de inte smutsar ner sig alltför mycket).

Men ikväll när barnen sover och maken jobbar, då ska jag åter träda in i min värld där jag bestämmer ALLT. (Och där fick vi med en lögn till. Det är inte jag som bestämmer. Personerna i min bok gör precis som de själva vill.)

Men nu ska jag njuta av våren.

Music maestro Vivaldi.

Saker man inte bör göra när man kör bil

Ja, egentligen är rubriken till det här inlägget missvisande.
Jag tänker bara ta upp en sak som man inte bör göra när man kör bil.
Och det är dessutom en sak som man faktiskt kan göra, och också bör göra när man är ute och kör.
Det låter motsägelsefullt, jag vet, men ni kommer att förstå när jag har förklarat.

Idag skulle jag köra min ömma moder till Hestra. Hon skulle med tåget till Göteborg för vidarebefodran till Umeå.
Jag svänger av in på Jönköpingsvägen (jag kommer inte ihåg vilket nummer den har) och gasar upp till 70 km/h med treans växel i och bereder mig på att lägga i femman. Det skrapar till och jag undrar förfärat vad som har hänt och försöker än en gång växla med samma resultat: det skrapar till och växeln vill inte hamna i rätt läge.
Åh nej, tänker jag. Nu har växellådan pajat.

Det är då jag upptäcker att det är backen jag har försökt lägga i.

Alltså: backa med bilen kan man mycket väl göra, men man bör inte göra det när man har kommit upp i en hastighet av 70 km/h.

Inget att skriva

Det känns som om jag måste fylla min blogg med lite inlägg.
Problemet är att jag inte kommer på något att skriva.
Ändå befinner jag mig i en fas där jag bara skriver och skriver och skriver.
Man och barn skriker efter mat utan att jag hör dem, dammet samlas i hörnen, förbereder en attack för att ta herraväldet över huset en gång för alla, räkningarna glöms bort och irriterande påminnelser trillar ner i brevlådan, och glöms bort de också.
Med andra ord, mitt liv faller i bitar runt omkring mig medan jag skriver om personer som aldrig har existerat, aldrig kommer att existera och inget har att tillföra världen förutom att de kanske kan roa någon.

För en tid sedan kände jag mig som Mozart, nu känner jag mig mest som Nero som satt och spelade harpa medan Rom brann.

Se där ja, lite fyllde det upp.

Inspiration

Sån här musik ger mig inspiration att skriva.
Mörkt och dystert. Fullt av vemod.
Och så otroligt vackert.

Vår och underbara känslor

Trots att det är slaskigt och grått så känns det ändå att det är vår.
Tiden går åt rätt håll.
Mot ljuset.
Det tycker jag är härligt.

Något som också är härligt är att jag har fått ihop hela 23 kapitel i min bok.
Det är knappt så att jag kan tro det själv.
Och vad som är ännu bättre är att jag vet precis hur jag ska fortsätta. Allt finns i mitt huvud, redo att skrivas ner. (Nå, kanske inte allt, men några kapitel till åtminstone.) Just nu känner jag att jag bara vill skriva och skriva och skriva.
Det måste ha varit så Mozart kände sig. Han hade musiken i sitt huvud och sedan skrev han ner den och dog, ung och fattig ... heh ...
Tja, det är iallafall en underbar känsla så länge den varar.

Världsmästare i Word Battle = jag

Då får jag väl ta och skryta lite.
Jag har nämligen blivit världsmästare. I Word Battle.

Du som inte vet vad Word Battle är ska få en snabbkurs här:
Två kombattanter
Ett ämne
45 minuter att skriva en novell utifrån detta ämne räknat från när man fick reda på ämnet ... eh ... ungefär.
Sedan röstar menigheten om vilken novell de tyckte bäst om och den som fått flest röster vinner.

Och jag vann alltså WBW - Word Battle Weeks - vilket var en turnering i Word Battlandets ädla konst på Kapitel 1.
Jo, jag är stolt. Och glad. Jätteglad.
Mest för att jag fick tre böcker helt gratis (jag är ju smålänning).
Om du vill läsa min väg till finalen finns all information här.

Mvh
La Muerte

Ivar Hamarsman

Sådär. Nu är han här. Ivar Hamarsman. Den rikaste mannen på Fårö.
Han damp ner i min brevlåda idag och det ska bli roligt att få läsa om honom.

Författare är Ronnie G. Lundin, gotlänning och före detta brevbärare, vilket bara det automatiskt gör honom till en hyvens kille.

Novelltävling: 2111 - Utopi eller dystopi

Ny novelltävling på Kapitel 1:

"Året är 2111. Världen är ny, men ändå densamma. Förutsättningarna för livet på jorden har förändrats radikalt. Är det till det bättre, eller till det sämre?

Utgå från dig själv och måla i denna novelltävling upp ett framtidsscenario som du upplever antingen som utopiskt eller dystopiskt.

Kanske har jorden träffats av en komet, och nu långsamt är på väg in i solen? Kanske utomjordingar äntligen tagit kontakt med oss och förklarat meningen med livet? Kanske kackerlackorna har utvecklat intelligens som överstiger vår? Kanske operakonsten drabbats av terroristattentat och utplånats totalt? Eller så kanske man har lyckats odla fram en supernyttig grönsak, som inte bara täcker alla människans näringsbehov, utan dessutom smakar som chokladgodis.

Väv in din framtidsvision i en historia som utspelar sig år 2111 e.Kr. Din utopi/dystopi kan vara det hela handlingen kretsar kring, men det är ännu bättre om den bara glimtar fram mellan raderna. Låt gärna världsläget vara självklart för huvudkaraktärerna, men förmedla en tydlig positiv eller negativ känsla kring den situation världen befinner sig i till dina läsare.

Känn dig helt fri i valet av karaktärer och intrig.

* * *

SKRIVTID:
Fram till söndagen 27/3 klockan 20.00."

Mer info finns här.

Boktips

Dagens, veckans, månadens boktips - vad ni vill. Årets boktips? Det beror kanske lite på hur mycket böcker ni läser.

Krigets skördar av Olivia Manning. Måste läsas.
Totalt 6 böcker, och jag har dem allihop. Fyndade dem på second hand, och de är väl värda de 50 kr jag betalade.

Vad som är bra med att vakna tidigt på morgonen

Jag är inne i en period av positivt tänkande. Igår när det blåste och var kallt och halt, tänkte jag att det ändå var tur att jag inte var i Australien. En cyklon är aningen värre än blåst och snöslask.
(Jag vet att det finns folk som tror att Sverige har det värsta vädret i världen och att det är mest synd om oss svenskar, men det är alltså inte sant.)
Nu kanske den rätta vägen att gå inte är att jämföra sin situation med dem som har det värre, men det hjälper ibland.

Så idag, när väckarklockan ringde 5:30 funderade jag på om det finns något positivt med att behöva gå upp tidigt.
Det finns det inte.
Det är en sak om man söker den arla morgonen av fri vilja, en helt annan om man är tvungen att göra det därför att man måste gå till jobbet. (Jag går visserligen inte till jobbet, jag cyklar, och idag finns det inget positivt att säga om det heller, eftersom jag hör att det blåser friskt utanför fönstret.)

Vad som är bra med att köra post

Alla jobb har sina för- och nackdelar. Förutom de där jobben som bara har nackdelar, men dem struntar jag i.

Jobbet som brevbärare är förvisso stressigt, jobbigt och tungt. Men, den stora fördelen är att man har mycket tid att tänka. Om man till exempel, som jag, kör lantbrevbärning har man två, tre timmar då man kan sitta och tänka på precis vad man vill utan att någon stör. (Folk som vill klaga på att man delat ut deras post till grannen kör man över så stör de inte längre.)
Jag kan sitta och tänka på vad som ska hända i nästa kapitel av min "bok", eller hitta på en helt ny historia. Fantasin kan flöda fritt. Det är långt mellan lådorna ute på landet, så man hinner ändå göra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Alla blir glada och nöjda.

Så positiv och vis jag är ibland. (Och nu är jag trött igen, och måste sova. Det är därför jag skriver skräpinlägg, för att fylla ut tystnaden och tomrummet mellan öronen.)

God natt.

Lite dagbok

Jaha. Så var den här dagen över. För min del.

Det här har jag gjort idag:
Vaknade tidigt, åt frukost, cyklade till jobbet alldeles för fort och kom 15 minuter för tidigt, sorterade och kammade post, körde gul bil, åt lunch, sorterade post, cyklade hem och passade på att handla när jag ändå passerade Konsum, pussade barn och man, matade barn, nattade barn.

Och nu ska jag natta mig själv, eftersom jag är trött och borde ha gått och lagt mig för längesedan, istället för att sitta här och skriva trams.

Medan kaffet kallnar

Så heter den. Min novell som kom på en hedrande sjätte plats i Kapitel 1:s senaste novelltävling.

Finns att läsa här för den som är intresserad.

Midnatt och tid

Det är något mystiskt med midnatt. Klockan 00:00, en timme som inte finns,
ungefär som år 0.
För en minut upphör tiden, men bara för en minut, för sedan ändrar sig siffrorna: 00:01.

Lite spännande är det faktiskt att tänka på att man en minut varje dygn lever i tidlöshet. Synd bara att man ofta sover just då.

Observera att jag inte räknar med sekunder. Min väckarklocka visar bara timmar och minuter.

... och en novelltävling

Skrivarsidan anordnar en novelltävling:

Tävlingen är öppen för SkrivarSidans medlemmar som kan delta med ett bidrag på högst 6 500 tecken (ca 4-5 sidor) inklusive mellanslag med dubbelt radavstånd och typsnitt Times 12 pt eller Times New Roman 12 pt. Vi håller hårt på längden, så kontrollera den ordentligt i ditt ordbehandlingsprogram.
Temat är fritt förutom att vi INTE tar mot kärleksnoveller, fantasy eller science fiction. Bidragen ska vara inne senast den 20 mars 2011.

Observera att man alltså måste vara medlem på SkrivarSidan.

Äntligen

Nu har jag faktiskt kommit igång med skrivandet på allvar.
9 kapitel! Vad säger ni om det, då?
Inte dåligt av någon som fram tills nu inte kommit längre än till prologen, vilken inte är längre än en halv sida, följd av ett eller två halvdåliga kapitel som knappt är värda att omnämnas.

För någon vecka sedan gick jag igenom mina papper med inledningar till berättelser, inledningar som jag av en eller annan anledning lagt åt sidan. Och jag hittade en som jag inte ens kom ihåg att jag hade skrivit. Det är den jag nu har fortsatt på och alltså skrivit 9 (!) kapitel av. Inte vet jag om det är bra, men jag skriver åtminstone och det är huvudsaken.
Dessutom vet jag för en gångs skull hur jag har tänkt att historien ska sluta. Och det är ett mirakel i sig.
"Boken" finns att läsa här.

Måste passa på att tipsa om en bok, som jag visserligen inte har läst färdigt ännu, men som känns som något som varje blivande författare bör läsa (om man som jag saknar disciplin i skrivandet): "Skriv på!" av Elizabeth George. En handbok i skrivandets konst. 39 kr på Adlibris.

Drömmen om att bli utgiven

Inatt drömde jag. Sådan är jag, nämligen. Ibland händer det visserligen att jag drömmer på dagen också, så kallade dagdrömmar. Men det är inte riktigt samma sak som de där drömmarna som kommer till en om natten. 
Dagdrömmar kan man styra, oftast, och deras innehåll är för det mesta positivt och begripligt. För mig själv, åtminstone. 
Nattdrömmarna är en helt annan sak. Nattdrömmar kan man vanligtvis inte styra särskilt mycket. De bara händer. Ibland kan de vara riktigt obehagliga, då kallas de mardrömmar. 
Nattdrömmar är också, mestadels, mycket svårbegripliga. De kan vara så svåra att förstå att man helt glömmer bort dem, vilket kanske är lika bra.

Den dröm jag hade i natt var ingen mardröm. Det var snarare en önskedröm. 
Jag drömde att jag kom hem till min mor. Hon omfamnade mig och gratulerade mig, och visade mig sedan sitt exemplar av min nyutgivna bok. En illgrön bok med gul titeltext. Jag blev något förvånad eftersom jag inte hade haft en aning om att jag hade fått en bok antagen och utgiven av förlag. Förvånad och samtidigt stolt. För även om jag inte var helt förtjust i den illgröna färgen tillsammans med de gula bokstäverna, så var det ju iallafall en bok. Min bok. 
Jag tog boken i handen. Den hade kraftiga pärmar, och mitt namn stod med gula bokstäver mitt i det gröna. Andaktsfullt öppnade jag boken, nyfiken på vad jag egentligen hade skrivit, och ögnade igenom texten. 
Ve och fasa! Inte ett, utan två stavfel. Önskedrömmen blev med ens en mardröm.


Så kan det gå.

Ett gott skratt ...

... förlänger livet. Visst är det så? Jo, det vet vi alla. Också den mest humorlösa person vet det. Även om den personen inte innehar den kunskapen någon längre tid. Humorlösa personer har nämligen en tendens att dö unga. Eller ... ? 
Ja, det får vara hur det vill med den saken, men en sak är säker och det är att skratt är bra för kroppen. Det är jag övertygad om. Därför hade jag tänkt hjälpa er att förlänga era liv med ett år, eller kanske två.


Så här:

Gå in på länken ovan, läs och skratta. En liten varning: skratta inte ihjäl er.
Själv har jag förlängt mitt liv med minst ett år genom att läsa Mikael Eliassons texter.


Pröva du också.

Novelltävlingar - igen

Här kommer lite fler tips på novelltävlingar för den som är hugad:

Fantastiktidskriften Mitrania utlyser sin åttonde novelltävling för er som skriver fantasy, sf eller skräck. Här finns mer information.

Bokförlaget Kalla Kulor anordnar också en skrivtävling. Mer information finns här. 


Och till slut: Mörkersdottir förlag, som anordnar en tävling på temat: "Magisk realism". För mer information klicka här.

Tack till Eldtunga för tipsen.

Frisk?

”Du har hypnapompa och hypnagoga hallucinationer och sömnparalys samt konfusionsuppvaknanden.”

Dr Sömnöverläkare log och visade sina vita tänder. Han lutade sig fram över skrivbordet.

”Du är frisk men dysfunktionell”, fortsatte han med sin tyska brytning. ”Ungefär 1 promille av befolkningen har det. Jag har sett det speciellt hos 90-åringar.”

Han plirade mot mig som om han gett mig en komplimang. Just då kändes det inte som en sådan. Inte senare heller.

”Vi kan kolla om du har sömnapné också, även om det inte är troligt. Men några kilon för mycket kanske du har …” Han granskade mig kritiskt uppifrån och ner. ”Men nej, ändå inte … ”

Inget plirande den här gången. Han såg snarare missnöjd ut. Tydligen hade jag gjort honom uppbragt med min brist på övervikt.

”Lite för tjock är jag nog ändå … ”, försökte jag, men han skakade bestämt på huvudet, kastade en blick på datorskärmen.

Jag tittade ner på mina händer, kände mig plötsligt mycket dysfunktionell.

”Vet du”, sade han och kastade sig åter framåt över skrivbordet, ”det finns mellan tiotusen och femtontusen göteborgare där ute på nätterna som är sömngångare. Några slåss, några kör bil eller begår värre brott.”

Hans ansikte var så nära mitt att hans näsa nästan snuddade vid min. Ingen arisk näsa, precis. Stor som en potatis, och ganska röd. Jag funderade på om dr Sömnöverläkare möjligen hade en liten fickplunta gömd i någon av skrivbordslådorna. Kanske tog han sig en liten hutt då och då för att hålla humöret uppe.

”Värre brott än att köra bil … ?” sade jag lite försynt.

Han såg på mig som om jag var galen. Vilket jag naturligtvis inte var. Bara dysfunktionell. Med hypnapompa och hypnagoga hallucinationer och sömnparalys samt konfusionsuppvaknande. Frisk, men dysfunktionell.

”Några begår värre brott”, förtydligade dr Sömnöverläkare och knattrade ihärdigt på tangentbordet med sina korviga små fingrar. ”Betydligt värre brott”, tillade han och såg på mig över glasögonkanten.

Jag krympte ihop i stolen. Troligen såg han mig som en av de presumtiva brottslingar som vandrade runt på Göteborgs gator nattetid. Sovande.

När jag reste mig för att gå, grep han tag i min hand och skakade den ihärdigt. Hans ansikte var ett enda stort leende.

”Ni är frisk”, sade han och jag log stelt tillbaka.

Frisk som en nittioåring, tänkte jag när jag gick ut genom dörren. Frisk, men dysfunktionell.

Jag vände mig om. Dr Sömnöverläkare stod kvar i dörröppningen till sitt mottagningsrum. Blicken i de stålgrå ögonen fick mig att rysa. Trots att han sekunden efteråt log vänligt, visste jag att något var fel. Fruktansvärt fel.

Och en till

Nu känns det som att jag sitter här och upprepar mig.
Fantasilöst, verkligen.
Ny novelltävling på Kapitel 1: Texten bakom texten.

"Har du någon gång funderat på vem kvinnan på Hotel California egentligen var? Eller om astronauterna i 'The final countdown' kom fram till Venus någon gång? Eller kanske vad tjejen i 'Life on Mars' pysslar med när hon inte går på bio? Om inte, så är det dags nu. Dags att skriva ned historien som ligger halvt dold bakom någon av de låttexter du fastnat för. Slå oss med häpnad och klistra gärna in originaltexten längst bak i bidraget."

Tycker du att det låter intressant? Vad väntar du på? Registrera dig på Kapitel 1, (om du inte redan har gjort det) skriv historien bakom din favoritlåt, och skicka in den. Nu!

Utförliga regler och övrig information här.

Och om det är någon som undrar hur det gick för mig i den förra tävlingen så kom jag på en hedrande tredjeplats, med min novell: "Ser du mig, lille riddare?"