Brittisk humor ...

... när den är som bäst.

En hypokondrikers bekännelse

Jag erkänner.
I omkring en månads tid trodde jag att jag hade hudcancer.
Det är sant. Det kliade och sved på överdelen av ryggen och jag var säker på att det var mina födelsemärken som var bovarna i dramat.
Jag såg framför mig hur jag långsamt tynade bort och dog, hårlös, cellgiftsbehandlad. Mina barn och min man stod gråtande vid min dödsbädd. Det var väldigt sorgligt. Väldigt, väldigt sorgligt.
Till slut tog jag mod till mig och ringde till vårdcentralen (vilket jag tvekat att göra eftersom jag var helt säker på vilken diagnos jag skulle få och egentligen inte ville veta att jag hade cancer) och fick en tid hos distriktssköterskan.
"Nu", tänkte jag, där jag satt i väntrummet medan klockan tickade förbi den angivna tiden, "nu får jag snart min dödsdom."

"Torr hud och sned rygg."
Men hallå! Det kan man ju inte ha med i sina memoarer.
Klådan och svedan härrörde inte alls från mina födelsemärken. Den trista sanningen är den att jag är alldeles för renlig. Jag duschar alldeles för ofta, även om sköterskan nog tyckte att jag kunde ha fog att göra det eftersom jag jobbar som brevbärare. (Jag kom dit i postuniform, och luktade kanske inte så fräscht efter att ha sprungit i trappor som en dåre för att hinna i tid till sjukhuset.) Sköterskan upptäckte dessutom att min rygg är sned, vilket jag redan anat eftersom ena axeln sitter längre ner än den andra (det är lite Quasimodo över mig, jag vet).

Nu måste jag alltså skrinlägga mina planer på att skriva mina memoarer. Torr hud och sned rygg är visserligen plågsamt, men man dör inte av det.

Men, jag är trots allt lättad över att det inte var cancer.
Få se vilken sjukdom jag ska tro mig ha nästa gång ...

Ivar Hamarsman - igen

Jupp. Nu var det ju så att jag vann Ivar Hamarsman, skriven av Ronnie G Lundin, i en tävling på Kapitel 1.
Fast egentligen vann jag inte Ivar, utan boken som handlar om hans liv, sådant det kunde ha varit.

Nu har jag läst ut den. Och kan varmt rekommendera den. (Om du ska läsa boken, läs då inte nedanstående text, om du inte vill, naturligtvis, eftersom den kan innehålla en del avslöjanden om bokens slut.)
En trovärdig berättelse om livet på Fårö under 1300-talet. Med trovärdig menar jag att allt är skildrat på ett mycket levande sätt, det känns att det ligger mycket forskning bakom, mycket research.
Jag fick faktiskt lite Kristin Lavransdotter-vibbar av historien om Ivar, den rikaste mannen på Fårö. Samma dystra aningar om att allt inte kommer att sluta lyckligt hur mycket man än vill det. Dystert på ett positivt sätt. Det kändes riktigt, som om det verkligen var så det gick till, så det hände.

Jag är inte bra på att skriva recensioner eller argumentera för varför jag tycker om en viss bok. En del böcker tycker jag om. Andra tycker jag inte om. Så är det bara.
Ivar Hamarsman hör definitivt till den första kategorin - böcker som jag tycker om. Och jag kan mycket väl tänka mig att läsa den en gång till, för det är vad favoritböcker är till för - att läsas om och om igen.

Vill du läsa mer om Ivar Hamarsman så kan du göra det här. Han har nämligen en egen hemsida, där Ronnie sköter bloggen eftersom bysar inte är så bra på det där med datorer (tror jag).

Vildsint

Vildsint har fått en egen hemsida.

Om du inte vet vad Vildsint är så tycker jag att du ska kika in här.

Sidan är visserligen under uppbyggnad, men en hel del matnyttig information finns där iallafall.

Vår!

Äntligen vår! På riktigt.
Nästan sommar faktiskt. Varmt och soligt.
Underbart.

Fast nu tycker jag att tiden kan stanna upp lite. Sekunderna kan sega sig fram, bli timslånga.
Därför att våren går så fort, snart är det sommar och sedan är vintern här. Igen.

Och det vill vi väl ändå inte?

Kanske skulle man kunna ha en liten omröstning. Sådär helt inofficiellt.
Vi gör så att alla som tycker att vi ska ha vinter i år räcker upp en hand.

Nej, det var väl det jag trodde. Ingen vill egentligen ha vinter, hur vitt och fint det än är med snö.

Jag tycker alltså att vi klubbar igenom ett vinterfritt år.

Häpp. Så enkelt var det.

Nu tänker jag lyssna på Allan Edwall.

Vårpromenad med fröken Varför och unge herr "Va-e-de-för-nånting?"

Unge herr V (pekar på en farbror som närmar sig på cykelbanan från andra hållet): Va e de för nånting?
Modern (halvt viskande): Det är en gubbe.

Unge herr V: Bubbe.
Modern (ler)

Fröken Varför (med hög röst precis när farbrorn passerar): Varför går han så försiktigt?
Modern (skamset rodnande): Han är gammal och kan inte gå så fort.

Unge herr V (stannar och stirrar på farbrorn. Vinkar glatt, ler med en mun som är smutsig av sand): Hej!
Farbrorn (vinkar glatt tillbaka, går vidare).

Unge herr V (pekar på en dam med en hund som snabbt tar sig förbi längs cykelbanans ytterkant): Va e de för nånting?
Modern: En vovve.

Unge herr V: Vovve. Å ficka.
Modern: Ja, flicka.

Damen (ler vänligt, drar med sig hunden).

Fröken Varför: Varför går hon så fort?
Modern: Därför att hon har bråttom.

Fröken Varför: Varför har hon bråttom?
Modern: Hon har säkert mycket att göra.

Fröken Varför: Varför har hon mycket att göra?
Modern: Därför ... att hon har det.

Fröken Varför (envist): Men varför?
Modern (medger att hon inte vet).

Fröken Varför (ser missbelåten ut).
Unge herr V (böjer sig fram och petar på något på marken): Va e de för nånting?

Modern (skyndar förskräckt fram): Nej! Rör inte! Det är hundbajs.
Fröken Varför: Varför är det hundbajs?

Att skriva en roman

Det är lite lustigt det där med skrivande och inspiration.
För några månader sedan trodde jag mig inte kapabel om att skriva en historia längre än tre A4.
Nu har jag skrivit 43 kapitel.
Nej, jag kan knappt fatta det själv.

Det värsta är bara att det känns som att den trots allt inte kommer att bli färdigskriven. Den kommer att bli en sådan där evighetshistoria som ingen kommer att orka läsa därför att den ... aldrig tar slut.
Nya idéer och intriger poppar upp hela tiden och styr in händelserna på helt andra vägar än jag tänkt från början.

Men ... det känns ändå skönt att ha kommit så långt, och en vacker dag ska jag nog klara av att sätta punkt på det sista kapitlet.

Ser du mig, lille riddare?

Vandrar du så oförvägen i nattens mörker, du lille riddare? Så ljusa dina anletsdrag, så leende din rosenknoppsmun.

Fruktar du inte skogens skuggor? Hör du inte ljudet av fötter som trampar, ja, alldeles intill dig?

Du, lille riddare, du stridsman. Inget hör du, och inget ser du, av det som omger dig.

Med skor av stål klampar du fram, din sporrar klirrar, din ringbrynja skramlar. Svärdet vid din sida är din trygghet, men din hand söker sig inte till dess fäste. Nej, du vandrar så obekymrad, blickande upp mot månen och stjärnorna. I natten finns inga faror. Ingenting skrämmer dig.

Nå, titta hit, lille riddare. Titta in i skuggorna på din högra sida. Jag är här, jag går bredvid dig. Steg för steg följer jag dig. Men du ser mig inte, du hör mig inte. Visslande går du, med svängande armar. Ditt ansikte är så ljust. Ditt hår så fint. Det blänker som guld i månljuset.

Så hårt dina fötter trampar jorden. Jag kan känna hur marken vibrerar under mig av kraften i dina steg. Så stark du är, lille riddare, så stark, med din ringbrynja och ditt svärd och dina gyllene sporrar.

Har du då ännu inte sett mig? Ser du inte hur månljuset blänker i mina ögon? Jag är här, vid din sida. Jag går inte som du. Mina fötter smyger, hela min kropp är tyst. Det är så jag tar mig fram i natten. Tyst.

Nej, du ser mig inte, lille riddare, för dina tankar är någon annanstans. Vem tänker du på? På den vackra jungfrun med hår lika gyllene som ditt? Jag har sett henne. Hon vågar sig inte ut i skogen om natten. Hon är inte som du, inte så oförvägen, inte så dumdristig.

Jo, jag har sett henne. Mina händer vill röra vid hennes hår, de där guldglänsande lockarna som flödar likt vatten ner över hennes rygg. Jag har sett henne. Gömd i skuggorna har jag iakttagit henne. Det vet du inget om, lille riddare. Du anar ingenting. Du går så lugnt, trampar så säkert. Ingen tvekan, ingen rädsla. Inga farhågor.

Jag kan till och med höra dina andetag. Friska andetag, ur friska lungor. Du går i rask takt, är inte trött. Din kropp är stark, lille riddare. Stark och högrest. Ståtlig.

 Tror du att hon tänker så om dig, din väna, lilla jungfru? Att du är en ståtlig man, en vacker man? Med ditt ljusa ansikte, och ditt gyllene hår. En vacker man. En sann riddare.

Och jag, som smyger här i skuggorna, vill du inte veta hur jag ser ut? Är jag som du, vacker och högrest? Lång och ståtlig?

 Min kropp skyddas inte av någon brynja. Jag har inget svärd vid min sida. Mitt hår är grovt som tagel, svart som natten. Min rygg är krökt, mina händer vidrör marken där jag går. En skugga bland skuggorna. Osynlig.

Har du lovat henne att du skall skydda henne, du lille riddare? Har du lovat din sköna jungfru att du alltid ska finnas vid hennes sida, att inga faror ska drabba henne så länge du finns hos henne?

Ja, det har du säkert. Du talade med henne idag, just när solen gick ner. Ni stod vid den gamla eken, och dina armar famnade henne. Din mun viskade ljuva ord i hennes söta, lilla öra. Dina läppar mötte hennes, kyskt. Jag såg er, förstår du. Jag satt i skuggorna, osynlig, och iakttog er. Ditt leende, hennes rodnad. Alldeles säkert lovade du att skydda henne.

Men titta hit, lille riddare. Jag är här, bredvid dig, så nära att jag kan röra dig om jag sträcker ut handen. Jag följer dig genom natten, genom skuggorna. Steg för steg, ljudlöst.

Mina händer är stora, mina naglar klor. Mina tänder är som vargens tänder. Snart, snart, sträcker jag ut min hand efter dig.

Dina steg, dina stålklädda fötter, svärdet vid din sida, guldet i din börs. Jo, jag kan höra hur de klirrar mot varandra, guldmynten. Jag har också guld, lille riddare. Gömt djupt ner i urberget. Bålda riddares guld. Oförvägna små riddare som har vandrat visslande genom natten, med leende läppar och skinande hår.

Nu, nu ska du snart få se mig. Snart stiger jag ut ur skuggorna, så att du kan se mig. Dina himmelsblå ögon ska möta mina svarta, och då ska du äntligen förstå, lille riddare, varför man inte vandrar ensam genom skogen i natten. Ja, du ska förstå.

Men, då är det naturligtvis redan försent, för vem skyddar dig inatt, lille riddare?

Mer inspiration

Joho.
Musik att inspireras av.

Underbara Rachel´s song av Vangelis.

Novelltävling: Vändpunkten

Ny novelltävling på Kapitel 1:

"Peripeti (grek. peripeteia ’plötslig förändring’, av peripetes ’som plötsligt förändrar eller vänder sig’), term införd av Aristoteles: den avgörande vändpunkten i ett antikt eller klassicistiskt drama. Enligt Aristoteles innebar peripeti att skeendet övergick ”till ett annat tillstånd”, som till sist utlöste tragedins katarsis, rening. Ett exempel är scenen i Sofokles ”Kung Oidipus” där budbäraren ger kungen uppgifter om dennes härkomst.
(Ur Nationalencyklopedin)

Uppgiften är att skriva en berättelse med en avgörande vändpunkt. Gärna en som utlöser katarsis hos läsaren (det är dock inget krav ;-)).
Valfri genre.

Känn dig inte pressad eller begränsad av utgångspunkten det grekiska dramat. Känn dig fri att tolka ”Vändpunkten” efter eget huvud."

Mer information och utförliga regler finns här.

Alla bidrag går att läsa här efterhand som de kommer in.