Ett litet boktips i vinterkylan

När det är kallt och mörkt ute, även om det har fallit snö som får tillvaron att se lite ljusare ut, då är det dags att krypa upp i soffan, fåtöljen, sängen, eller den plats som du föredrar, och läsa en bok.
Så därför tänker jag i all min sprudlande generositet komma med ett litet boktips.
Sån är jag, nämligen.
Boken, som jag här i min underbara godhet vill råda dig att läsa, skrevs år 1900, av en engelsman vid namn Jerome K Jerome. Den är uppföljaren till en annan bok av nämnde författare, och egentligen skulle jag kunna tipsa om båda böckerna, men jag orkar inte. Om du tycker om den ena, så kommer du också att tycka om den andra, och vice versa, fast tvärtom.
Den första boken är underbar också den, men i mitt tycke så är uppföljaren faktiskt bättre. Det är därför jag nu tipsar om den, istället för att ta dem i rätt ordning och börja med nummer ett för att sedan övergå till nummer två. Detta tips gäller alltså bok nummer två, även om det på sätt och vis inkluderar nummer ett.

Och boken är:

 En underbar bok, skriven med en oförglömlig humor.
Originaltitel Three Men on the Bummel.

Inspiration

Man kan få mycket inspiration till sitt skrivande bara genom att titta ut genom fönstret tidigt en vinterkväll.

Nu känner jag att jag vill skriva om ensamma kråkor som längtande tittar bort mot den nedgående solen medan de drömmer sig bort till varmare nejder.

Tänk vad lite natur kan göra för din kreativitet!

Du

Älskade, är det du som står vid horisonten och vinkar till mig? 

Är det din gestalt jag ser? 

En svart silhuett mot den mörknande himlen. Inga anletsdrag. 

Vem som helst. Eller du? 

Din hand vinkar, och bakom dig är solen på väg ner. 

Havet är mörkt. Ljudet av vågorna som slår mot stranden.

Det är en dröm, älskade. 

En dröm. 

Och nu vaknar jag.

Roman

Nu är det kanske på sin plats att berätta att jag faktiskt skriver en roman.
Jag har hållit på med den i 17 år och har lyckats få ihop en prolog, och en karta.
Snart dags att skicka in den till Bonniers...eh....
Men jag ger inte upp!
En dag ska den stå i bokhandlarnas fönster. Min bok!
Japp. En dag...

Att skriva är att leva

För en del författare är skrivandet verkligen deras liv.
Tänk till exempel på Vilhelm Moberg. Han som skrev Utvandrarserien (men det kanske du redan visste).
Den 8 augusti 1973 tog han sitt liv, efterlämnande dessa ord till sin hustru:  
"Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. 
Förlåt mig, jag orkade inte uthärda."
Och orsaken till självmordet?
Han hade svårt att skriva, drabbades av depression och gick helt sonika ner till sjön och dränkte sig.
Det kallar jag att leva för sitt skrivande.
Att skriva är att leva - att leva är att skriva.

Vilhelm Moberg

Och har du mot all förmodan inte läst Utvandrarserien så tipsar jag om den, här och nu. (Ett boktips, alltså.)

Min värld

Jaha, så ambitiös man kan vara då...
Jag har till och med gjort en karta till min "bok".

Orsaken till att kartan ser lite skrynklig ut är att min son fick tag på den och förvandlade den till en pappersboll. Jag fann det därför nödvändigt att föra över den till den digitala världen.

Is

Efteråt funderade han på hur det egentligen hade gått till. Då, när det redan var försent.
Var det på grund av telefonens envisa ringande? Eller den ihärdighet med vilken den tunga reklambunten på hans arm envetet envisades med att dela upp sig och falla till marken? Eller kanske det faktum att han gick och tänkte på den annalkande semestern?
Vad det än var, så låg han där nu, på den hårda, glatta isen. En skärande smärta skar genom ryggraden när han försökte resa på sig, och han kved till. Runt honom låg brev och reklam utspridda över det vita snötäcket.
"Idiot", tänkte han och hörde hur telefonen åter ringde i hans byxficka.
Den vibrerade mot hans ben, som vore den något levande.
"Låt det ringa".
Hans blick sökte sig upp mot den klarblå himlen, den kalla luften stack i hans näsa, solen värmde hans ansikte. Han slöt ögonen och föreställde sig att han låg på en strand, att trafikbruset som hördes i bakgrunden var ljudet av vågor som sakta rörde sig mot land.
En våt nos rörde vid hans ansikte. Lukten av hund trängde in i hans näsa och tvingade honom att öppna ögonen.
Ett bekymrat ansikte tittade ner på honom.
"Varför ligger du här?"
Jaha. Larsson på tredje våningen.
"Ska jag ringa ambulans?"
Han slöt ögonen igen. Drömde sig bort.

Vind

Vinden kan ta sig så många olika uttryck (och nu talar jag inte om vinden som ligger hopkrupen under taknocken, utan om den där osynliga som blåser och som på detta sätt talar om för oss att den finns).
Ibland kan den vara en svalkande bris en het sommardag. Eller kanske bara ett stilla brus i trädtopparna.
Ibland piskar den snön i ansiktet på dig när du cyklar till jobbet, för att därefter plötsligt göra en helomvändning och ge dig en knuff i ryggen så att du får upp en väldig fart, varefter den attackerar dig från sidan och för dig ut i vägbanan mitt framför en bil.
Jag föredrar nog faktiskt den där svala sommarbrisen, som stilla fläktar dina kinder och rör lite vid ditt hår, för att sedan lugnt färdas vidare upp i trädtopparna och skapa det där sövande bruset av löv som långsamt rör sig i en stilla sommarvals.

Snö

Idag snöar det.
Underbart sagoaktigt.
Hela världen är vit.
Och så tyst. Behagligt tyst.
Vintertyst.
Sådär som man kan tänka sig att det var för Lucy när hon tumlade ut ur garderoben och klev rakt in i ett vintervitt Narnia.
Magiskt!

Jag vill bli författare. På riktigt.

Jahapp.
Så har man gått och blivit med blogg.
En skrivarblogg.
Här ska jag ge utlopp för den där skrivarklådan som sitter lite som en värk i mina fingrar. Det där behovet att uttrycka sig i ord, det skrivna ordet.
För nu ska jag äntligen göra slag i saken och bli en riktig författare.
Japp, så det så. På riktigt. Äntligen.
Nej, jag tänker inte skriva om mitt liv. (Inte så mycket, iallafall.) Min blogg kommer att handla om skrivande. Mitt skrivande, och andras. För jag älskar att skriva. Och jag älskar att läsa, så det kan hända att jag lägger ut en del lästips också. Sån är jag.
Sååå.....