Vår på landet

Det där med att skriva en roman

En gång, för längesedan, ja faktiskt för flera månader sedan, trodde jag, i min optimistiska enfald, att det där med att skriva en roman var ungefär som att skriva en novell.
Fast längre.

Nu undrar jag hur dum man egentligen får bli.
Eller hur dum jag får bli.
För det fungerar inte så. Inte för mig.
Skriva noveller är "enkelt". Kanske beror det på att de är lite kortare till formatet, att begränsningen i ord gör att man (läs: jag) koncentrerar sig mer på vad som egentligen behöver vara med för att berättelsen ska bli begriplig. Och inte bara begriplig, utan också vacker.
För det där tycker jag är viktigt: att en text är vacker. Och en text kan vara vacker på många sätt.

Med en roman blir det annorlunda.
I en roman har man hur mycket utrymme som helst att fläka ut sig på. Man kan skriva flera sidor om saker som inte alls har med historien att göra. Långa utvikningar med värdelöst vetande.
Och när man (jag) läser vad man har skrivit, så kommer man underfund med att det inte alls var så man hade tänkt sig det. Det var inte alls så man hade sett det framför sig när man tänkte ut plotten, värkte fram intrigen, skapade karaktärerna, personerna i dramat.
Och så skriver man om.
Gång på gång.
Benar ut och reducerar. Och inser att det är lite som matlagning, det där med att skriva en roman. Att övning ger färdighet, och att ju fler gånger man har skrivit samma kapitel, ju mer välsmakande blir det.
Och att man (jag) måste låta tiden gå, att man måste låta berättelsen koka ihop och få exakt den smak som man eftersträvar, så att man, när man läser igenom vad man skriver, faktiskt tycker att det ... duger.

Sensmoral: Man lär så länge man lever. (Fast jag är ju inte man, så jag vet inte om det där är applicerbart på mig.)