Lite nostalgi

Igår cyklade jag på en sådan här. Det var ett tag sedan sist och jag hade glömt hur tungt det kan vara att få en fallande postcykel över sig.

Richard, han kan han

Jupp, det kan han.

Titta bara på den här illustrationen som han gjorde till en av mina noveller (ni vet den där som handlar om frihet. Va! Har ni inte läst den? Gör det då, för allt i världen. Här.)

Visst är det en underbar bild!

© Richard Mehtälä

Vår!

Ja, nu regnar det visserligen, men för två veckor sedan var det ett fantastiskt väder.
Alldeles, alldeles underbart, faktiskt.

 

Refuserad - igen

Japp.
Nu damp det ner i brevlådan. Mitt manus som jag skickade till förlag i augusti, och det kom tillsammans med ett refuseringsbrev. (Ett riktigt den här gången, det första kom via mail. Jag ska rama in det och sätta upp det på väggen. Alltså det som kom med posten.)

Visst, jag jublade inte av glädje när jag fick det, men det känns ändå skönt att ha fått svar.
Och dessutom tycker jag själv att manuset är undermåligt och i behov av åtminstone en redigeringsomgång till.
Jag har också insett att det där med att skriva en roman, det är inget som man gör i en handvändning.
Man lär så länge man lever.

Dimvandring

Furuskog är vackert.

Också på vintern när snöslasket skvätter om fötterna och dimman ligger tät över nejden. 

Det är lite sagostämning, som om man har förflyttats till en annan värld där ett troll närsomhelst kan sticka fram sin stora näsa och sedan åter förvandla sig till en sten.

Frustration - och glädje (ett litet skrivarbloggsinlägg i all enkelhet)

Undrar om det finns något mer frustrerande än att, efter att ha skrivit åtta kapitel på sitt senaste mästervärk, inse att historien har gått åt helt fel håll.
Man har nått vägs ände.
Intrigerandet har nått sin slutpunkt, men berättelsen har inte förstått det utan vill fortsätta fast den har tagit sig in i en återvändsgränd.

Det är då man måste ta tjuren vid hornen och styra honom åt ett annat håll. Åt rätt håll.
Och frustrationen övergår i glädje när man inser, efter några dagars tänkande och funderande, vilket håll som är rätt håll.
Intrigen blir mer fulländad, mer genuin, och istället för att snubbla runt i snårskog följer man ett tågspår, låter tanken flöda fram längs rälsen och händerna över tangentbordet.

Det är en enorm skillnad mellan att kämpa fram en historia som inte alls håller ihop, och en helt annan att följa ett redan utlagt spår som man bara behöver sätta på pränt där orden följer varandra i en aldrig sinande ström av tankar.

Och tjuren har förvandlats från ett rasande vilddjur till ett gosigt tamdjur som man kan klia mellan hornen och föra vart man vill.

Japp, nu har jag gjort det igen

Hundbajsen som jag trampade på igår låg kvar på samma ställe idag, vilket jag kom ihåg först när jag klev ur postbilen.
Den hamnade alltså under min sko igen.
Dock inte lika omfattande. Vilket ju alltid är något att vara glad över.

Och det är jag.
Glad.
För nu är arbetsveckan slut och jag har tänkt ut lite intriger och förändringar i mitt pågående romanprojekt som går under arbetsnamnet "Fyren".
(Fast boken går inte, utan jag kallar den "Fyren".
Ja, men varför skrev jag inte det från första början då?
Det kan man verkligen fråga sig.)

För att lätta upp bloggen lägger jag upp några vinterbilder från förra året (2011) en av de få dagar då det faktiskt föll snö. Det är dagen före dagen med dimma som jag lade upp bilder på igår. Jag går alltså i okronologisk ordning, eller reser bakåt i tiden, skulle man också kunna säga, eller skriva.

Det var bättre förr

Idag trampade jag i hundbajs

... men det är inget som jag tänker älta här. 

Lite hyfs har jag ju. 

Ibland. 

Jag lägger upp lite bilder istället, tagna en dimmig dag i december.