Ännu en novelltävling

Här kan man vinna pengar.
Skriv en deckarnovell och bli 50 000 kr rikare.
Nåja, man förlorar inget på att prova, mer än sin tid.

OBS! Sista inlämningsdatum: 10 januari 2011.

Novelltävling - för den som är intresserad

Visst är det roligt att vara med i tävlingar? Speciellt om man kommer först och vinner en massa pengar.
Nå, nu är det väl så att man mestadels inte kommer först, och om man nu mot förmodan skulle komma först, så vinner man inga pengar, utan bara en massa ära.
Äran av att ha kommit först, att ha besegrat de övriga deltagarna. Och nog känns det skönt att vara bäst!
Själv har jag inte fått del av den där äran särskilt många gånger. Jag vann några sextiometerslopp på lågstadiet, för trots att jag var liten så sprang jag väldigt fort. Det är länge sedan nu. Numera skumpar jag mest fram, med håll i sidan och flämtande andning. Dessa tävlingar i skolan renderade mig dock inga pengar, och inte heller särskilt mycket ära.
Jag skickade in lite texter till en tävling som hette, om jag inte helt missminner mig (det är trots allt ett antal år sedan), "Nya röster i Småland", eller något sådant. Jag skickade alltså in lite dikter, och jag kom med. Det var förresten Sveriges Radio som anordnade det hela.
Så en eftermiddag ringer en reporter och undrar om han kan få komma och intervjua mig.
Javisst, säger jag.

Jag menar nu inte att jag vann den där tävlingen. Jag tror förresten inte ens att det var en tävling, utan mer ett hopsamlande av texter från olika personer, och det råkade bara bli så att de tyckte så mycket om mina dikter att de ville komma prata med mig. Spela in mig, och sända det i radio.
Det var ingen ärofull intervju, och jag vill helst låta den ligga död och begraven. Talförhet har aldrig varit min starka sida. Jag vann alltså inte särskilt mycket ära vid det tillfället, även om intervjun sändes i radio och Birgit Carlstén läste upp en av mina dikter.

Nu är det ett tag sedan jag var med i någon tävling överhuvudtaget. Jag brukar visserligen tävla med mina barn om vem som kan bli argast, och vinna, men det ligger inte särskilt mycket ära i det. Därför har jag nu ställt upp i en novelltävling som anordnas på Kapitel 1. Mitt bidrag finns att läsa här, och vill du vara med så lägger jag upp en länk till tävlingsreglerna här.
Jag talar inte om vilket bidrag som är mitt. Kanske kan du ändå gissa dig till det genom att läsa bidragen, vad vet jag. Och om du är VÄLDIGT nyfiken på vilken novell som är min, så skicka mig ett meddelande så ska jag avslöja det.

Konsten att göra reklam för sig själv

Jag tänkte att det kunde vara dags att tipsa om en sida där man kan publicera sina texter så att allmänheten kan läsa dem. Jag gör det mest för att jag själv har publicerat en liten text där och därför vill att ni som läser det här, också ska läsa min lilla text.
Och vips! så är jag halvvägs till att få min roman publicerad. Eller?

Nå, kika åtminstone in på sidan och kommentera, kritisera och beröm. Mest det sistnämnda, förstås.
Jag bifogar här en länk http://www.kapitel1.se/hanna-yinde/mitt-hjartas-slag till min novell.

Åh, en del av er kanske redan har läst den.
Men oroa er inte. Jag kommer att lägga upp nya texter. Snart.
Ännu ett "åh". Sidan heter Kapitel 1.

När förkylningen är svaret

Nu har jag äntligen fått igång skrivarflödet så att jag har fått ihop mer än en sida på mitt mästerverk.
Och, jaa, jag känner mig faktiskt nöjd med det jag har skrivit.
Och det, mina vänner, händer inte ofta.

Jag har bara en förklaring på detta: min förkylning.

Nu har jag varit förkyld i nästan en vecka. Näsan är täppt, hals och öron värker, och här, här i all denna kroppsliga vånda, finns svaret. Alla tillgängliga utgångar är tilltäppta, som tunnelgångar som har rasat ihop.
Och vad, undrar ni nu, har detta med mitt skrivande att göra?
Jo, om alla utgångar från hjärnan är tilltäppta, så kan ingenting slippa ut. Allt stannar kvar i de där vindlande vecken, och jag hinner ta fast mina idéer och pränta ner dem på papper, utan att de försvinner och lämnar mig i ovisshet om hur jag ska fortsätta min historia som jag påbörjat med sådan optimism. Dessutom kan ingenting nytt leta sig in och förvilla mig med otillfredsställande sidospår som på intet vis för handlingen framåt, utan tvärtom tvingar mig att börja om på nytt.

Så nu vårdar jag min förkylning ömt, och gör allt för att den inte ska lämna mig alltför snart.
Ut i snön utan strumpor och skor, så ska ni se att jag ligger döende imorgon, vilket kanske resulterar i att jag äntligen lyckas skriva färdigt mitt mästerverk.

Åh, om jag ändå kunde stava!

Jag önskar verkligen att jag kunde stava. Så där som vissa personer kan. Som Mireille, tixelempel.
Hon kan stava, hon!

Åh, om ändå jag hade skrivit den boken!

Det finns författare som skriver så fruktansvärt bra, att man sitter i stum beundran och önskar att det var man själv som hade lyckats åstadkomma deras storverk till böcker. Eller att man åtminstone hade hälften av deras fantasi och kunnande. Eller en promille av deras humor.
Som Alexander McCall Smith. T ex.
Han är bara bäst. Så är det.
Och jag tvingas bittert inse att jag aldrig kommer att nå upp till hans nivå. Hur mycket jag än försöker.

Men, men, man kan inte vara bäst på allt.

Och skulle jag nu tipsa om något speciellt verk ur hans digra produktion, så skulle det nog bli böckerna (ja, det är flera verk) om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld: Portugisiska oregelbundna verb, Ett slags tax samt De små omständigheternas hus.

Ord. Och hur de helt plötsligt kan förlora sin mening.

Det finns vissa ord som, när man läser dem, eller hör dem, förefaller smått absurda. I ett visst sammanhang förlorar de helt sin mening, de blir bara bokstäver, utan innebörd.
 Som det lilla ordet: Igen.
 Jag skrev det, tittade på det och funderade på vad det egentligen betyder. För ett ögonblick blev jag till och med osäker på dess existens, om det överhuvudtaget finns ett ord som stavas så. Det såg så konstigt ut, så helt utan mening.
Igen. Igen. Igen.
Kanske har det något att göra med att jag skrev det med stort I - Igen. För det ser faktiskt mindre konstigt ut när man skriver det med litet i - igen.

Fast, det ser konstigt ut med litet i också.
igen? Som om början på ordet har försvunnit, och det enda som återstår är svansen.

Ord

Tillsammans. Igen.
Din hand söker min. Känslan av din hud mot mina fingrar.
Att bara vara nära, att känna doften av dig. Igen.
Du ler mot mig, och mina kinder stramar när jag ler tillbaka.
Så svårt.
Så nära.
Dina fingrar mot min hud. Känslan av dig.
Tillsammans faller vi. Din hand i min.
Vi faller.
Igen.

Trötthet

"Jag är trött".
Han tittade ner. Flickans blick sökte hans.
"Sov då", sade han och strök henne lätt över det ljusa håret.
"Jag kan inte."
"Varför kan du inte?"
Flickan tänkte efter.
"Därför...därför att det bor ett monster under min säng."
"Vad för ett slags monster? Jag tror inte att det finns något annat än dammråttor under din säng."
Hustrun, som satt i soffan och läste, gav till en förnärmad fnysning, men sade ingenting. Hon var också trött.
"Det är ett riktigt monster, pappa", envisades flickan och tog tag i hans hand. "Kom så får du se."
Efter att ha kastat en sista, längtansfylld blick på den nyhetsfyllda datorskärmen reste han sig upp och följde med flickan till det lilla rummet med Nalle Puh-tapeter.
"Titta där."
Nu viskade hon och pekade in i mörkret med en hand som darrade. Den andra handen kramade hans, hårt.
"Var?"
"Under sängen. Ser du inte?"
Han steg in i rummet, ställde sig på knä och tittade in under sängen. Damm, damm, damm...
Något rörde sig, en hastig rörelse, det blänkte till i två gula ögon.
"Det är en katt", sade han och reste sig upp.
"Har vi en katt?" sade flickan.
"Tydligen", sade han. "Seså, hopp i säng."
Han lyfte henne upp i sängen och stoppade om henne täcket. Med osviklig elegans hoppade katten upp och lade sig bredvid flickan. Den spann belåtet. Flickan log.
"Tack, pappa."
"Sov gott."
"Sov gott."
Fundersamt gick han ut i vardagsrummet, satte sig framför datorn.
"Har vi en katt?"
Hustrun tittade på honom.
"Nej."
"Jo."
Han återgick till sitt nyhetsläsande. Hustrun lade ifrån sig boken och försvann i riktning mot det lilla rummet med Nalle Puh-tapeter.
När hon kom tillbaka såg hon mycket förvirrad ut.
Mannen log.
"Kanske dags för en storstädning?"

Oändligheten

Jag har väldigt svårt att förstå oändlighet.
Något som inte har något slut, som fortsätter i all evighet.
Som universum.
Jag förstår det inte, men jag gillar det, även om själva tanken på universums oändliga utbredande ibland kan ge mig svindel.
Tänk bara, allt detta mörker upplyst av fjärran stjärnor och galaxhopar.
Visst är det fantastiskt!
Universum är oändligt, liksom dess skapare, Jehova.
En fantastisk kreatör, vars skaparverk når bortom vårt förstånd, bortom vår fantasi
Jag längtar verkligen efter den dag då vi till fullo kommer att kunna njuta av allt som han har gjort, då vi helt och fullt kommer att kunna använda den fantasi och den kreativitet som han har gett oss, utan att vara hindrade av vår ofullkomlighet. Då orden i Psalm 145:16 kommer att gå i uppfyllelse på ett sätt som vi, trots vår "gränslösa" fantasi, inte riktigt kan förstå.

 

"Du öppnar din hand
och mättar allt levande med vad de önskar."

 

Regnbågen är också oändlig

Fantasin har inga gränser

Fantasi är något fantastiskt!
Ogripbart, svårförklarligt, och väldigt, väldigt personligt.
För hur förklarar man fantasi?
Är fantasi detsamma som kreativitet, eller är det något mer passivt?
Vi behöver fantasi för att kunna vara kreativa. Utan fantasi, ingen kreativitet.
Fantasin föder idéer, idéerna får oss att bli kreativa. Vi skapar något ur vår fantasi.
Gör vi däremot inget av vår fantasi, blir den inget annat än en tanke, ett objekt utan substans, synligt bara för oss själva.
Och ändå så oändligt värdefullt därför att den är vår.
Men min fantasi är inte samma sak som din fantasi.
Min fantasi grundar sig på mina upplevelser, mina känslor och mina tankar, på samma sätt som din fantasi har sin grund i dina upplevelser, dina känslor och dina tankar.
Därför är fantasi något personligt, något som bara du själv helt till fullo kan förstå.

Kanske är fantasi lite som dimma. Något flyktigt, ogripbart och trots allt, så påtagligt.

Dimma, eller min andedräkt?

Ett litet boktips i vinterkylan

När det är kallt och mörkt ute, även om det har fallit snö som får tillvaron att se lite ljusare ut, då är det dags att krypa upp i soffan, fåtöljen, sängen, eller den plats som du föredrar, och läsa en bok.
Så därför tänker jag i all min sprudlande generositet komma med ett litet boktips.
Sån är jag, nämligen.
Boken, som jag här i min underbara godhet vill råda dig att läsa, skrevs år 1900, av en engelsman vid namn Jerome K Jerome. Den är uppföljaren till en annan bok av nämnde författare, och egentligen skulle jag kunna tipsa om båda böckerna, men jag orkar inte. Om du tycker om den ena, så kommer du också att tycka om den andra, och vice versa, fast tvärtom.
Den första boken är underbar också den, men i mitt tycke så är uppföljaren faktiskt bättre. Det är därför jag nu tipsar om den, istället för att ta dem i rätt ordning och börja med nummer ett för att sedan övergå till nummer två. Detta tips gäller alltså bok nummer två, även om det på sätt och vis inkluderar nummer ett.

Och boken är:

 En underbar bok, skriven med en oförglömlig humor.
Originaltitel Three Men on the Bummel.

Inspiration

Man kan få mycket inspiration till sitt skrivande bara genom att titta ut genom fönstret tidigt en vinterkväll.

Nu känner jag att jag vill skriva om ensamma kråkor som längtande tittar bort mot den nedgående solen medan de drömmer sig bort till varmare nejder.

Tänk vad lite natur kan göra för din kreativitet!

Du

Älskade, är det du som står vid horisonten och vinkar till mig? 

Är det din gestalt jag ser? 

En svart silhuett mot den mörknande himlen. Inga anletsdrag. 

Vem som helst. Eller du? 

Din hand vinkar, och bakom dig är solen på väg ner. 

Havet är mörkt. Ljudet av vågorna som slår mot stranden.

Det är en dröm, älskade. 

En dröm. 

Och nu vaknar jag.

Roman

Nu är det kanske på sin plats att berätta att jag faktiskt skriver en roman.
Jag har hållit på med den i 17 år och har lyckats få ihop en prolog, och en karta.
Snart dags att skicka in den till Bonniers...eh....
Men jag ger inte upp!
En dag ska den stå i bokhandlarnas fönster. Min bok!
Japp. En dag...

Att skriva är att leva

För en del författare är skrivandet verkligen deras liv.
Tänk till exempel på Vilhelm Moberg. Han som skrev Utvandrarserien (men det kanske du redan visste).
Den 8 augusti 1973 tog han sitt liv, efterlämnande dessa ord till sin hustru:  
"Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. 
Förlåt mig, jag orkade inte uthärda."
Och orsaken till självmordet?
Han hade svårt att skriva, drabbades av depression och gick helt sonika ner till sjön och dränkte sig.
Det kallar jag att leva för sitt skrivande.
Att skriva är att leva - att leva är att skriva.

Vilhelm Moberg

Och har du mot all förmodan inte läst Utvandrarserien så tipsar jag om den, här och nu. (Ett boktips, alltså.)

Min värld

Jaha, så ambitiös man kan vara då...
Jag har till och med gjort en karta till min "bok".

Orsaken till att kartan ser lite skrynklig ut är att min son fick tag på den och förvandlade den till en pappersboll. Jag fann det därför nödvändigt att föra över den till den digitala världen.

Is

Efteråt funderade han på hur det egentligen hade gått till. Då, när det redan var försent.
Var det på grund av telefonens envisa ringande? Eller den ihärdighet med vilken den tunga reklambunten på hans arm envetet envisades med att dela upp sig och falla till marken? Eller kanske det faktum att han gick och tänkte på den annalkande semestern?
Vad det än var, så låg han där nu, på den hårda, glatta isen. En skärande smärta skar genom ryggraden när han försökte resa på sig, och han kved till. Runt honom låg brev och reklam utspridda över det vita snötäcket.
"Idiot", tänkte han och hörde hur telefonen åter ringde i hans byxficka.
Den vibrerade mot hans ben, som vore den något levande.
"Låt det ringa".
Hans blick sökte sig upp mot den klarblå himlen, den kalla luften stack i hans näsa, solen värmde hans ansikte. Han slöt ögonen och föreställde sig att han låg på en strand, att trafikbruset som hördes i bakgrunden var ljudet av vågor som sakta rörde sig mot land.
En våt nos rörde vid hans ansikte. Lukten av hund trängde in i hans näsa och tvingade honom att öppna ögonen.
Ett bekymrat ansikte tittade ner på honom.
"Varför ligger du här?"
Jaha. Larsson på tredje våningen.
"Ska jag ringa ambulans?"
Han slöt ögonen igen. Drömde sig bort.

Vind

Vinden kan ta sig så många olika uttryck (och nu talar jag inte om vinden som ligger hopkrupen under taknocken, utan om den där osynliga som blåser och som på detta sätt talar om för oss att den finns).
Ibland kan den vara en svalkande bris en het sommardag. Eller kanske bara ett stilla brus i trädtopparna.
Ibland piskar den snön i ansiktet på dig när du cyklar till jobbet, för att därefter plötsligt göra en helomvändning och ge dig en knuff i ryggen så att du får upp en väldig fart, varefter den attackerar dig från sidan och för dig ut i vägbanan mitt framför en bil.
Jag föredrar nog faktiskt den där svala sommarbrisen, som stilla fläktar dina kinder och rör lite vid ditt hår, för att sedan lugnt färdas vidare upp i trädtopparna och skapa det där sövande bruset av löv som långsamt rör sig i en stilla sommarvals.

Snö

Idag snöar det.
Underbart sagoaktigt.
Hela världen är vit.
Och så tyst. Behagligt tyst.
Vintertyst.
Sådär som man kan tänka sig att det var för Lucy när hon tumlade ut ur garderoben och klev rakt in i ett vintervitt Narnia.
Magiskt!

Jag vill bli författare. På riktigt.

Jahapp.
Så har man gått och blivit med blogg.
En skrivarblogg.
Här ska jag ge utlopp för den där skrivarklådan som sitter lite som en värk i mina fingrar. Det där behovet att uttrycka sig i ord, det skrivna ordet.
För nu ska jag äntligen göra slag i saken och bli en riktig författare.
Japp, så det så. På riktigt. Äntligen.
Nej, jag tänker inte skriva om mitt liv. (Inte så mycket, iallafall.) Min blogg kommer att handla om skrivande. Mitt skrivande, och andras. För jag älskar att skriva. Och jag älskar att läsa, så det kan hända att jag lägger ut en del lästips också. Sån är jag.
Sååå.....